Herr talman! Att lära känna sin historia kan vara en viktig byggsten i en människas utveckling och identitetsskapande. Att se sig själv som en fortsättning på tidigare generationers historia kan ge oss en förankring och stabila rötter. Det kan handla om den egna släktens historia eller platsen man bor på. Vilka har gått här före oss? Vilka tankar hade de? Hur såg de på sin omvärld?
Bevarande av kulturmiljöer och samlingarna på våra arkiv och museer ökar förståelsen mellan generationer men kan också ge oss viktiga lärdomar för framtiden. Med hjälp av forskare och experter uttolkas detta kulturarv, och det bli vårt kollektiva minne och utgör därmed en viktig grund för vår verklighetsuppfattning. Det blir en större väv som inte längre bara handlar om min släkts eller min hembygds historia utan om ett helt lands eller ett folks ursprung.
Därför ser vi också att krigförande parter - det kan vara såväl stater som andra grupper - har ett intresse för historieskrivning och kulturarvet. Att förstöra byggnader och arkiv och stjäla eller sälja föremål kan bli en del i att försöka utplåna ett helt folk. Det är ett vapen som inte bara dödar dagens människor utan siktar in sig på deras viktiga rötter.
Kulturarvet är därför skyddat enligt folkrätten. I 1954 års Haagkonvention står det: En skada på ett folks kulturegendom, oavsett vilket land den tillhör, är liktydigt med en skada på hela mänsklighetens kulturarv.
Ett tydligt exempel fick vi i kulturutskottet när vi besökte Riksarkivet för några veckor sedan. Hos oss i Sverige har en konstitution från 1710 för en ukrainsk stat bevarats, och den blir förstås en viktig pusselbit i den ukrainska historieskrivningen när Ryssland på nytt har stormaktsambitioner. Genom ett samarbete mellan ett trettiotal kulturinstitutioner gjordes för några år sedan en stor utställning i just Ukraina med en mängd föremål som inte varit där på 300 år men som bevarats just i Sverige.
Utöver rena krigssituationer har långvariga koloniala förhållanden gjort det möjligt för många västerländska stater att plocka hem föremål till sina museer. Även förtryck av minoriteter och urfolk ligger bakom en del av samlingarna. Krav på återförande, så kallad repatriering, av föremål och kvarlevor har rests bland världens urfolk sedan 1970-talet. Repatriering handlar om rätten till det förflutna och till ens förfäder. Det handlar också om försoning mellan urfolk och statsmakterna.
Sametinget beslutade 2007 att kräva en fullständig identifiering av allt samiskt skelettmaterial i samtliga statliga samlingar. Det har gått mycket långsamt i denna fråga, men det rör sig ändå framåt.
Jag är glad över att vi här i riksdagen under förra mandatperioden fick till ett tillkännagivande om att regeringen behövde snabba på processen med återlämnandet av föremål. Och från Vänsterpartiet avvaktar vi just nu med att lägga fram nya förslag på detta område i år för att se utfallet av det arbete som pågår hos regeringen just nu. Däremot har vi budgeterat 5 miljoner kronor för att man ska få smörjmedel i denna process. Det är viktigt att pengarna finns.
Ett annat mycket aktuellt exempel är hur den brittiska plundringen av det afrikanska riket Benin i slutet av 1800-talet spred edofolkets kulturskatt över världen. Man tror att 5 000-10 000 föremål är spridda. Vårt eget världskulturmuseum bad för bara några veckor sedan regeringen om tillåtelse att lämna tillbaka 39 föremål till dagens Nigeria, de så kallade Beninbronserna. Det är en väldigt viktig fråga för regeringen att hantera nu.
Det finns i dag 1 644 museer i vårt avlånga land, och tillsammans har dessa samlingar runt 100 miljoner föremål. Det är verkligen en svindlande summa. Att ta reda på hur alla dessa föremål har hamnat där är en viktig men kanske nästan omöjlig uppgift. Den kräver mycket resurser och internationellt samarbete. Jag har stor respekt för att detta är komplexa frågor. Att föremål och därmed berättelser från hela världen finns spridda på museer i alla världsdelar kan också hjälpa till att skapa kunskap om och förståelse för människor som vi aldrig har träffat, döda och levande. Det kan leda till respekt för andra kulturer i dag. Men tyvärr finns det också exempel på hur låsningar i dessa frågor skapar nya politiska konflikter, som till exempel den kring Parthenonfriserna som Storbritannien inte vill överlämna till Grekland.
Herr talman! Just för att kulturarvet är vårt gemensamma, kollektiva minne menar vi i Vänsterpartiet att det ska vara tillgängligt för alla. Därför behöver det vara fri entré till statens museer och även till länsmuseerna. Det är tydligt att regeringspartierna och Sverigedemokraterna inte anser att alla ska ha tillgång till den kunskap som finns samlad på museerna i och med att man inte ens kan låta 100 miljoner gå till fri entré. Samtidigt kunde man avvara 13 miljarder i skattesänkningar för höginkomsttagare.
I tider av hög inflation och höga elpriser behöver många tyvärr avstå från fritidsaktiviteter och nu även från museibesök. Vi tänker att det är med museerna precis som med biblioteken, det vill säga att de är kunskapsinstitutioner. I museilagen slås det fast att det allmänna museiväsendet är till för att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning. Jag funderar på hur det här beslutet rimmar med till exempel Liberalernas kunskapssyn. Jag tror tyvärr inte att Liberalerna är här och kan svara på den frågan, men kanske vill något av de andra regeringspartierna förklara hur man har tänkt kring detta.
Digitaliseringen hos museer och arkiv innebär också en ökad tillgänglighet, och här är behoven enorma. Samlingarna behöver dokumenteras digitalt för att sparas säkrare för dagens forskare och för eftervärlden, men det handlar också om utvecklingen av digitala visningsmiljöer för besökare. Här gjordes ju stora insatser under pandemin, när folk inte kunde komma till museerna, men staten behöver gå in med rejäla satsningar.
En del material riskerar att förstöras, och i vissa fall handlar det om format som inte längre kan avläsas därför att tekniken inte längre finns - man hittar inte reservdelar till gamla maskiner och så vidare. Vi i Vänsterpartiet anser att det är bråttom att få till detta, och vi föreslår i vår budget för i år en särskild satsning på det om 65 miljoner.
Tyvärr är det så att hela kulturarvssektorn har varit lite satt på undantag under flera år. Sveriges museer lockar sammanlagt runt 28 miljoner besökare över hela landet ett vanligt år, och museerna är institutioner som toppar förtroendelistan när svenska folket får betygsätta. Men de saknar de ekonomiska resurser som krävs för att de ska kunna göra sitt jobb. När vi nu inte har ett pandemiläge och man vill dra på för fullt med alla dessa besökare behöver alltså viktiga insatser göras för att museerna ska kunna fullfölja alla delar av sitt uppdrag.
Vi i Vänsterpartiet lägger i vår budget för i år runt 300 miljoner mer på kulturarvet än vad regeringen gör. Saknar man idéer för hur man ska arbeta framöver med att stärka kulturarvsarbetet finns alltså inspiration att hämta där.