Herr talman! Debatten har varit inne lite på det, och jag vill ta tillfället i akt att säga att för snart ett år sedan - jag tror att det är ganska exakt elva månader - skärpte den socialdemokratiska regeringen reglerna för arbetskraftsinvandringen. Det var en ren socialdemokratisk regering vid den tidpunkten.

Det fanns då krav på bindande anställningsavtal för att få arbetstillstånd, skyldighet för arbetsgivare att rapportera om anställningsvillkoren förändrades och försörjningskrav vid anhöriginvandring. Det var ett bättre regelverk för att behålla högkvalificerad arbetskraft. Det här var viktiga steg på vägen. Fler steg behöver tas. Nästa steg hade varit en behovsprövning av arbetskraft.

Vi socialdemokrater tillsatte en utredning om det, och den här regeringen väljer att fortsätta säga att den handlar om en behovsprövad arbetskraftsinvandring - men den innehåller inte längre några sådana direktiv. Jag vill lyfta fram att det inte handlar om något enskilt förslag eller exempel, som min kollega Leif Nysmed tog upp.

I över 35 år har min pappa byggt den här huvudstaden. Han har sett förändringarna som gjorts på de stora arbetsplatserna. I dag ser man både andra och tredje klassens arbetare där, men Sverige ska aldrig konkurrera med låga löner och dåliga arbetsvillkor. Det ska vara ordning och reda på svensk arbetsmarknad - inte olika klasser av arbetare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Varför lät inte regeringen behovsprövningen finnas kvar i utredningen? Ni breddade den med det ni ville lägga till, genom till exempel tilläggsdirektiv. Ska jag tolka det här som att något ideologiskt skynke har rasat ned? Vi socialdemokrater är överens med Centerpartiet om väldigt lite i just den här frågan, men jag instämmer helt i beskrivningen av förslaget som ligger på bordet nu. Är det en politisk arbetsmarknadsprövning som ska göras? Handlar förslaget om undantag, inlåsningseffekter och krångel i stället för att skapa ett robust system som klarar alla utmaningar i den gemensamma problembilden?

Frågan borde inte vara svår att svara på, så jag ställer den igen. Vilka är de konkreta, sakliga argumenten för att regeringen inte vill utreda en arbetsmarknadsprövning? Man vet ju att det fungerar. Det gjorde det innan 2008, och jag är helt övertygad om att det skulle göra det igen.

Svaret visar att man gör en 180 graders vändning och att utredningen dribblas bort och bortförklaras med allt krångligare förslag. Försöker man täcka upp för någonting annat och få det att se ut som om det är lika bra och är en lösning, när man vet att det inte fungerar? Var är de sakliga argumenten för att ta bort behovsprövningen?