Fru talman! Jag tackar för glädjeyttringarna, men jag gissar att de inte primärt var till mig. Det är roligt när det är lite fart i kammaren.

Vi måste självklart ha en på alla sätt, också socialt, hållbar utveckling. Mitt ansvarsområde är primärt Arbetsförmedlingen, men som företrädare för regeringen kliver jag gärna in och pratar om hela utbildningssystemet. Ungdomsutbildningen är central. Vi har i åratal sett hur ungdomar slås ut från grundskolan och inte kommer in på gymnasiet. Förr eller senare kommer de via någon omväg rätt in på Arbetsförmedlingen och riskerar att bli långtidsarbetslösa. Vi vet att andelen unga personer, eller personer över huvud taget, med fullgod gymnasieutbildning - det räcker med Godkänd - är nästan obefintlig.

De personer som befinner sig i arbetslöshet är personer som under lång tid har fått etsa sig fast i den smärta som det innebär att vara långtidsarbetslös utan att ha fått tillräckliga krav på sig eller tillräckligt mycket hjälp under de år som har gått. För detta finns det ett ansvar bland personer här i kammaren.

Vi gör stora satsningar på skolan, för det finns ingen bättre arbetsmarknadspolitik än att alla går ut skolan med godkända betyg. Att fler väljer gymnasier som är både praktiskt inriktade och teoretiskt inriktade kommer inte heller att skada framtidens arbetsmarknad. För dem som har dåliga språkkunskaper - strunta i varför, det är ett misslyckande som vi ska ändra på - satsar vi på yrkesvuxutbildning där både språk och yrkesutbildning mixas för att de sedan ska komma i jobb. Detta har vi också goda erfarenheter av.

Arbetsförmedlingen ska anvisa fler till arbetsmarknadsutbildningar. Jag har sagt att vi ska titta på riksansvar och att staten måste kliva in. Det här kommer vi att återkomma till för att ta ett större ansvar så att man till exempel kan gå utbildningar som annars är regionalt anpassade. Det handlar inte om den grundläggande gymnasieskolan eller grundskolan utan om arbetsmarknadsutbildningar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.