Fru talman! Statsrådet säger att det är viktigt att inte välja en favorit. Likväl är det precis det som Tidöpartierna har gjort. De har valt en favorit i form av kärnkraften, och de har under hela den förra mandatperioden och under valrörelsen bedrivit en form av kulturkrig mot vindkraften.

Det är ändå så att vindkraften, och framför allt den havsbaserade vindkraften, är den energikälla som i närtid kan ge oss ett stort tillskott av ny elenergi i Sverige. Vi behöver det, precis som statsrådet har varit inne på. Vi behöver bygga ut den svenska elförsörjningen.

Men det enda beslut som hittills har fattats av regeringen vad gäller vindkraften har varit att ta bort uppdraget till Svenska kraftnät om att bygga ut de nödvändiga anslutningarna för att koppla på vindkraften på transmissionsnätet. Problemet är inte principen om vem som ska stå för kostnaden - det kan man alltid diskutera, och jag vet att det är regeringens utgångspunkt - utan problemet är att regeringen skapar oklarhet kring om man som företag inom energibranschen kan lita på den svenska staten eller inte. Och det kan man inte när regeringen tar bort de långsiktiga spelreglerna som har gällt sedan 2016.

Att ändra de ekonomiska förutsättningarna från en dag till nästa är både oansvarigt och osmart därför att det kan leda till att företag drar sig för att göra de nödvändiga investeringar som behövs eller att man inte får in nya aktörer som genomför utbyggnad av den havsbaserade vindkraften.

Det som behövs är stabila och förutsägbara processer. Men det är inte det som regeringen har skapat.

Nu när verkligheten ändå har börjat komma i kapp regeringen har tongångarna också börjat ändras en del. Inte minst har ministerns departementschef Ebba Busch gjort en politisk saltomortal där hon gått från att säga att man ska sätta stopp för dessa stålskogar av vindkraft till att nu påstå att hon alltid har varit positiv till en utbyggnad av vindkraften. Det kanske inte är så förtroendeingivande, men det är givetvis positivt så länge det håller i sig.

Regeringens grundläggande skepsis till vindkraften återfinns dock även i det svar som klimat- och miljöministern ger på min interpellation. Uttrycket om att havsbaserad vindkraft bara är ett komplement till kärnkraften visar att statsrådet och regeringen inte har följt med i utvecklingen under 2000-talet. Vindkraften stod förra året för 20 procent av den svenska elförsörjningen. Kärnkraften stod för 29 procent.

Ska man säga någonting om komplement är det väl att både vindkraften och kärnkraften i så fall är komplement till vattenkraften som faktiskt är vår enda planerbara och stora energikälla i detta land.

Av dessa tre källor är det bara vindkraften som har en stor potential att växa under de kommande fem tio åren. Och det kan gå snabbt om regeringen förmår fatta de beslut som behövs bland annat kring de tre stora projekten i Kattegatt. De har utretts under lång tid. Utredningarna är färdiga, och de tar upp alla aspekter som behövs för att regeringen nu ska kunna göra en samlad bedömning, väga intressen mot varandra, fastställa villkor och gå till beslut. Men tänker regeringen göra det, och när tänker man i så fall göra det?

Av de svar som jag har fått hittills får jag mer känslan av att det inte är så särskilt bråttom. Det talas om utredningen om effektivare tillståndsprocesser som kommer att ta tid att göra. Det är bra. Men det talas också om utredningen från Havs- och vattenmyndigheten, och det är också bra. Men vi behöver ett beslut om projekt så att de kan sätta igång och byggas i nutid. När kommer detta?