Herr talman! Vi behöver nya stambanor i södra Sverige. Vi behöver järnvägskapacitet som möter den efterfrågan som vi kan räkna med när mer och mer av transporterna ska gå på järnväg. I dag fastnar resenärerna i eviga förseningar, och spåren är fulla med tåg som kör i olika hastigheter och blockerar varandra.

Överflyttningen av gods från väg till järnväg är nödvändig, och EU driver på alla medlemsländer att kraftigt öka graden av gods på järnväg. Långväga transporter ska över huvud taget inte ske med lastbil. Mellan Danmark och Tyskland byggs nu Fehmarn Bält-förbindelsen, som kommer att mångdubbla godstransporterna på järnväg upp genom Sverige.

I detta läge stänger regeringen tillsammans med SD ned satsningarna på nya spår.

Regionerna står på kö för att vädra sin besvikelse och oro. Kommer verkligen något av det som regeringen ändå säger sig vilja bygga att bli av? Hur försenat och med vilken kvalitet? Och varför skrotar regeringen regionförstoringarna? I och med att man helt avslutat all planering för de centrala delarna som utgår från Jönköping har man på ett effektivt sätt stängt ned alla planer på större arbetsmarknadsregioner. Linköping, Borås, Göteborg, Värnamo och Hässleholm saknar nu kopplingen uppåt. Jobb, tillväxt och ett hållbart transportsystem är som bortblåsta. Över regionernas optimism och framtidsanda läggs nu en tung, våt filt.

Det är det här vi ser hos den nya regeringen. Samtidigt har man på ett effektivt sätt slarvat bort mångmiljardstöd från EU då man ryckt bort spåren ur EU:s kartmaterial för det nya transeuropeiska järnvägsnätet. Vi står ensamma och blottade uppe i norr när resten av unionen satsar. I pengar kan det röra sig om runt 30 miljarder i EU-stöd, stöd för ett sammanlänkat Europa, som nu fryser inne på grund av att regeringen är så angelägen att städa bort allt vad nya stambanor heter. Även för de sträckor där regeringen säger sig vilja bygga brinner pengarna inne. Det är så att man tar sig för pannan.

För bara något år sedan stod dagens regeringsföreträdare upp för nya stambanor. Dagens infrastrukturminister motionerade så sent som förra riksdagsåret och åren dessförinnan med de argument som näringslivet och politikerna i regioner och kommuner nu återkommande pekar på: regional tillväxt, utökade arbetsmarknadsregioner och fungerande järnvägsinfrastruktur. Det här är i dag som bortblåst.

Från Moderaternas sida har det motionerats så sent som förra riksdagsåret och deklarerats att Sveriges viktigaste järnvägar ska hålla en hastighet om 250 kilometer i timmen. Men med nedmonteringen av planeringen för nya stambanor i södra Sverige stoppar de nu den möjlighet som nya spår ger vad gäller hastighet samtidigt som de stryper möjligheten till ny, nödvändig kapacitet. Regeringspartierna står därmed inte längre upp för Sveriges järnvägar.

Herr talman! I dag behandlar vi såklart även andra frågor, till exempel frågan om laddinfrastruktur.

För att vi ska klara av omställningen inom transportsektorn är elfordon en av de viktigaste pusselbitarna. Vi har länge sett en stark trend mot elfordon i nybilsförsäljningen, och de tunga fordonen på el blir allt fler.

EU har alldeles nyss beslutat att förbjuda försäljning av personbilar som har en förbränningsmotor. Året sattes till 2035. Det är snart; det är 12 år dit. Vi hade gärna sett att det kommit tidigare.

För tunga fordon är just nu förslaget ett förbränningsmotorförbud 2045. De motorer som vi historiskt förknippat med vägtrafiken är alltså på väg bort.

Men egentligen borde det inte sättas ut några nya förbränningsmotorer alls på vägarna. Under de kommande två decennierna kommer de som sätts ut att kräva flytande bränsle som huvudsakligen är oljebaserat. Det är ett stort problem ur klimatsynpunkt. Förbudet borde komma tidigare.

Vi har ju nationellt haft stödsystem för att skynda på övergången till elbilar. Men i höstas skrotade regeringen som alla vet premien till elbilar, bonus malus, över en natt. Detta bromsar utvecklingen mot elfordon och kommer att innebära fler fossilbilar än vad klimatmålen mäktar med. Det skapar också en otrygghet hos konsumenterna inför statliga regleringar. Det är olyckligt och desillusionerande att man tvärt avvecklar stödsystem. Man måste tänka på ett annat sätt om man ska göra det.

Det som nu behöver göras är att se till att det finns tillräckligt med laddstolpar runt om i landet, för vid sidan av priset är rädslan för att inte kunna ladda bilen den största bromsen för övergången till elbil.

För privatpersoners normala vardagliga körande är det inte ett större problem. För alla som bor i eget hus finns tankstationen i princip på sidan av huset. För dem som bor i flerfamiljshus är det lite knepigare, men framsynta fastighetsägare går nu före och visar att det inte är så komplicerat. Det är när vi kommer till det nationella vägnätet som problemen syns. Tryggheten att kunna ladda längs vägnätet måste finnas.

Det bör därför tas fram en nationell plan för utbyggnaden av laddinfrastrukturen i hela landet. Jag vill särskilt peka på behovet av ökat statligt ansvar för de vita fläckarna på kartan över laddstolpar.

Herr talman! Elektrifieringen är en av pusselbitarna för att få till ett hållbart transportsystem och en fossilfri framtid. En annan viktig pusselbit är ett transporteffektivt samhälle där de resurskrävande transportsätten bil, lastbil och flyg får en mindre andel av transportutrymmet. Det är en fråga om att använda de vägtransporter som behövs mer effektivt men framför allt att främja de transportslag som är kapacitetsstarka.

Vi har under vintern sett hur infrastrukturminister Andreas Carlson gått helt på tvärs mot dessa mål och talat sig varm för mer bilåkande i städerna, fler godstransporter på väg och ökat flygande. Man har flyttat underhållspengar från järnväg till väg, 750 miljoner, och stoppat utbyggnaden av nya stambanor.

Vi ser här en tydlig trend. Men om vi tillfälligt bortser från ministerns gir mot ett transportslösande samhälle ser vi att det trots allt finns olika åtgärder att vidta för att skapa ett hållbart samhälle.

På den statliga sidan är det framför allt Trafikverket som måste få ett tydligare uppdrag att arbeta för ett transporteffektivt samhälle - eller transportsnålt, som det också heter. Det saknar vi.

Samtidigt finns det hinder för Trafikverket att på ett bra sätt arbeta med det som kallas fyrstegsprincipen, en princip som syftar till god resurshushållning och smarta åtgärder först, innan man i sista hand till exempel bygger en väg. Bland annat begränsar förordningen om statlig medfinansiering till vissa regionala kollektivtrafikanläggningar möjligheten att medfinansiera cykelåtgärder och beteendepåverkande åtgärder, så kallad mobility management. Här finns mycket att göra.

Även förordningen med instruktion för Trafikverket uppfattas begränsande och skulle behöva kompletteras med skrivningar som anger att Trafikverket ska arbeta med åtgärder som kan påverka transportefterfrågan och val av transportsätt samt åtgärder som ger effektivare användning av den befintliga infrastrukturen.

Herr talman! Det som svider mest för Sverige just nu är att regeringen tillsammans med SD strypt utbygganden av nya stambanor, kraftigt försvårat expansionen av järnvägstrafiken i södra Sverige och ställt till det för godstrafiken, den regionala persontrafiken och det nationella järnvägsresandet. Vi kommer att fortsätta ha huttrande resenärer som står och väntar på försenade tåg. Vi riskerar att i decennier få leva med en undermålig infrastruktur och stå som landet i norr där tågen går i på sin höjd 200 kilometer i timmen trots att alla är överens om att högre hastigheter och ökad kapacitet på spåren är det som behövs. Det är bedrövligt.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till vår gemensamma reservation 40 om byggandet av nya stambanor och reservation 15 om ett långsiktigt hållbart transportsystem.