Herr talman! Vi debatterar betänkandet TU4 om infrastrukturfrågor. Det känns lite viktigt att påminna dem som inte finns här i salen men som kanske sitter hemma och tittar om vad vi egentligen pratar om. Det handlar om 329 yrkanden från den allmänna motionstiden, 20 yrkanden i följdmotioner och också skrivelsen om nationell planering för infrastrukturen.

När man sitter och lyssnar kan man lite grann få intrycket att om vi gör så här finns det inga pengar till det där. Då vill jag ändå påminna om de 799 miljarder som ändå satsades. Av de 799 miljarderna skulle 165 miljarder gå till att vidmakthålla statliga järnvägar, 197 miljarder till att vidmakthålla statliga vägar och 437 miljarder till utveckling av transportsystemet. Det handlar alltså inte om antingen eller; det handlar om både och. Det är väldigt viktigt att komma ihåg det när man lyssnar på debatten, så det vill jag ha sagt först av allt.

Jag har suttit i trafikutskottet i 142 dagar, efter att länge ha jobbat med utbildningspolitik. I dag är den 142:a dagen. Det är roligt att byta utskott och ansvarsområde. Man lär sig en väldig massa saker och träffar nya människor.

Om det här området lär man sig framför allt att det handlar om stora, tunga och dyra investeringar, som egentligen bestämdes för väldigt länge sedan. De flesta sakerna i nationella planen bestämdes inte under förra mandatperioden utan för kanske fyra, fem eller sex mandatperioder sedan. Så måste också vi som är här i dag tänka. Vad ska hända i framtiden?

Det handlar om nödvändiga investeringar. Infrastruktur är kittet som håller ihop Sverige. Det är en förutsättning för jobb och tillväxt, för nya bostäder och inte minst för att öka framtidstron.

Det transportpolitiska målet är tydligt: Vi ska "säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna och näringslivet i hela landet". Det förpliktar. Det är viktigt.

Till det finns också funktionsmål om tillgänglighet och hänsynsmål om säkerhet, miljö och hälsa. Vi har också ett klimatmål som säger att etappmålet är att minska växthusgasutsläppen från inrikestransporter med 70 procent till 2030 räknat från 2010. Mycket är gjort, men det räcker inte. Som någon sa tidigare: Vi måste öka takten i omställningen.

Vi socialdemokrater har åtta reservationer i betänkandet. Jag tänker uppehålla mig lite mer vid två av dem. Den första handlar om ett långsiktigt hållbart transportsystem. Vi ser att det går att ställa om. Alla vi som är ute och träffar transportbranschen inom olika transportslag ser att de har kommit jättelångt på sina håll. De ställer om för fullt. Det är fler bilar och lastbilar som är elektrifierade. Det går från fossila till förnybara drivmedel. Det går mot effektivare fordon och ökad effektivitet.

Det som efterfrågas från oss, från politiken, är långsiktiga spelregler men också en vilja, en tydlighet, en inriktning. Vart är det vi ska?

Sedan 2017 har vi ett klimatpolitiskt ramverk, med klimatmål, en klimatlag och ett klimatpolitiskt råd, som säger att vi inte ska ha några nettoutsläpp alls 2045. Vi har en klimatlag som gäller sedan den 1 januari 2018. Och en klimatpolitisk handlingsplan ska tas vart fjärde år.

Socialdemokraterna är tydliga med att det här måste gå snabbare än i dag. Det är jätteviktigt. Branschen efterfrågar som sagt långsiktighet. Vart är vi på väg? Nu väntar vi spänt på den klimatpolitiska handlingsplan som förhoppningsvis snart kommer från miljö- och klimatministern.

Det är viktigt att ha ett långsiktigt hållbart transportsystem. Därför kommer vi att yrka bifall till reservation nummer 11.

Den andra reservationen är gemensam för hela oppositionen, det vill säga S, V, C och MP. Den handlar om det som vi har pratat lite om i dag: nya stambanor för tåg. Vi vet att det är trångt på spåren. Många godstransporter får inte plats. Persontrafiken på tåg ökar, men det gör inte godstrafiken på samma sätt. Det beror på att det är för trångt på spåren. Därför behövs fler stambanor.

Det är dessutom inte enkelt att uppgradera och underhålla spår som används varje dag. Då blir det stopp. Det behöver byggas fler stambanor, så att man också kan underhålla dem som redan finns. Vi menar att nya stambanor är viktiga också för att skapa plats för mer godstransporter och för mer regional pendling på det befintliga nätet.

Med det yrkar jag bifall också till reservation nummer 40.

Slutligen vill jag säga att det inte är någon tvekan om vart Socialdemokraterna vill. Vi vill framåt. Vi vill att människor i vårt land ska ha framtidstro och tro på att vi ser någonting där framme som är bra och viktigt för både dem som lever nu och dem som kommer efter. Jag hoppas att det var så man tänkte på 1800-talet, att man hade en vision när man på den tiden vågade bygga nya järnvägar.

Investeringar i framtiden skapar jobb och ger hopp om framtiden. De ger nya möjligheter och ökad frihet. Man behöver inte ta ett jobb exakt där man bor, utan man kan åka några mil, eftersom det går ganska snabbt att förflytta sig.

Därför är det viktigt att vi i politiken bestämmer oss för vart vi vill, hur vi ska styra åt det hållet och vilka styrmedel vi ska använda. Vi socialdemokrater har den senaste mandatperioden tydligt pekat i vilken riktning vi vill. Jag skulle önska att den nya regeringen var lika tydlig.

(Applåder)