Herr talman! I våras satt jag i trafikutskottet och brydde min hjärna med hur vi ska få infrastrukturen i det här landet att fungera väl. Samtidigt har jag följt arbetsmarknadsfrågorna lite vid sidan av.

Det är grundläggande frågor som Ciczie är inne på, nämligen hur en arbetsmarknad fungerar och hur vi får dem som står långt från arbetsmarknaden att komma in på arbetsmarknaden. Som jag sa i mitt anförande har vi människor som står utanför arbetsmarknaden, och vi vill inget hellre än att de ska bli en del av samhället och en del av en samhällsgemenskap.

Här finns en brytpunkt mellan trygghet, som jag tror att vi alla uppskattar, och flexibilitet. Flexibiliteten gör att man kan byta jobb och ibland till och med blir tvingad att byta jobb.

Jag tror att vi är många som har studerat danskarna och den danska modellen och hur den fungerar. När jag satt i riksdagen 1998–2002 satt jag i arbetsmarknadsutskottet. Då studerade man Nya Zeeland för att se hur man jobbade med de här frågorna där.

Det är ett evigt spänningsfält eller en evig kamp mellan det trygga och det flexibla. Men i allt detta är det ändå så att arbetsmarknadens parter har träffats. De har gått igenom frågan och landat i en uppgörelse, och vi har ställt oss bakom den uppgörelsen.

Nu måste den uppgörelsen få vara en stund innan vi går in och börjar rycka i den, så även om jag kan förstå den oro som Vänsterpartiet lyfter fram är det oerhört viktigt att vi i politiken inte är inne och rycker i systemet hela tiden. Då kommer vi att skapa ännu större oro.