Fru talman! Den iranska befolkningen har nu lidit under detta tyranniska system i över 40 års tid, och vi ser hur protesterna växer och växer. Nu har de tagit fart på nytt; under hela hösten var människor ute i praktiskt taget alla städer i landet efter Jina Mahsa Aminis död.

Det finns något väldigt tydligt i detta, fru talman: Den iranska regimen har redan fallit. Den har fallit som ideologiskt islamistiskt projekt. Det finns ingen legitimitet för den iranska regimen och detta system, och det finns inget kontrakt mellan regimen och dess medborgare.

Att i den här situationen erbjuda den iranska befolkningen en ny så kallad reformistisk president i form av en ny Khatami eller en ny Rohani är det ingen som vill. Det finns ingen legitimitet för att upprätthålla det här systemet över huvud taget. Människor är trötta på att se sina medmänniskor hängas i lyftkranar. Människor är trötta på att se fackföreningsaktivister få tungan avskuren. De är trötta på att se människor få elchocker under fötterna eller på olika sätt slås sönder och samman i Evinfängelset i Teheran eller någon annanstans.

Precis som någon av de föregående talarna nämnde - jag tror att det var Alexandra Völker - är det de repressiva organen som upprätthåller regimen, fru talman. Det är säkerhetsapparaten allena som upprätthåller den iranska regimen i dag - bara den. Och vilka är då dessa organ? Ja, det är Sepah-e Pasdaran och Sepah-e Quds, som alltså är IRGC, revolutionsgardet. Sedan har man den reguljära armén, Artesh, som är någonting annat. Men det är Sepah-e Pasdaran och Basijmilisen, som också är en del av det här komplexet, samt ytterligare ett antal milisgrupper.

Det som nu borde vara omvärldens politik gentemot den iranska regimen - och det är det jag vill framföra till utrikesministern - är arbetet för att reducera dessa våldsgruppers kapacitet. Det handlar om att i första hand skydda den iranska befolkningen men också om att skydda människor i andra länder som också utsätts för de här våldsamheterna, inte minst i Syrien men även i Irak, Jemen och så vidare. Att terrorstämpla revolutionsgardet är ett led i detta.

Det är ingalunda så att det skulle innebära att situationen på gator och torg i iranska städer blev bättre direkt, men det ger bättre verktyg att kunna gå på pengarna. Man förleds lätt att tro att detta bara är en väpnad gruppering, men det iranska revolutionsgardet har tagit en allt större plats inom den iranska ekonomin i mycket vidare mening, särskilt de senaste 10-15 åren. De har stora businesskomplex och så vidare. Det innebär att man på ett helt annat sätt kan försvåra den iranska regimens import av sådana produkter som den sedan använder för att till exempel förfölja befolkningen.

När man ser det konkreta som Sverige och EU-länderna har gjort ser man att det har tagits steg framåt, och det är väldigt positivt. Det är också positivt att det finns en bred enighet i riksdagen om en tuffare Iranpolitik; det är jätteviktigt att det finns. Men det är också viktigt att Sverige inom ramen för det svenska ordförandeskapet använder rollen som ordförande till att alltmer trycka på för att få till stånd en tuffare Iranpolitik. Det handlar även om att se de väsentliga skillnaderna mellan å ena sidan en terrorlistning och å andra sidan de övriga sanktionsregimer som finns, som är betydligt svagare och som man använder sig av i dag.