Fru talman! De stora nedskärningar som interpellanten lyfte fram är såklart inte bara ett problem i Skåne utan i hela Sverige. Däremot ser jag som skåning detta på nära håll - hur de långa köerna och den stora kompetensbristen påverkar mig och människorna i mitt närområde.

Julen 2021, dagen innan julafton, berättade min pappa att han hade hittat en knöl i sin hals som gjorde ont. Några dagar efter nyårsafton fick vi veta att han hade fått cancer. 2022 var därför ett år som präglades av cellgifter, sjukhusbesök, strålning med mera. Vi var såklart tacksamma för att pappa fick den hjälp som behövdes. Men ganska snabbt fick vi också se vilka brister som fanns inom vården.

Min pappa reagerade extremt hårt på cellgifterna. Det gjorde att han fick spendera mer tid på sjukhuset än hemma. Jag och min familj kunde många gånger uppleva att vi ändå var tacksamma att han var där. Där fanns personal som var utbildad och kunde ta hand om honom när han fick de väldigt farliga febertoppar som man kan få när man har cancer.

Min pappa bröts ned av cellgifterna. Det var så till den grad att han hamnade i rullstol och fick väldigt begränsad rörlighet. Det går hand i hand med både sjukdomen och behandlingen. Men vi blev också uppmärksammade på att han hade fallit mellan stolarna.

Min pappa låg inne i veckor utan att få den vård han hade rätt till. Det kunde gå veckor utan att han någonsin fick komma upp. Han fick ingen rehabträning. Han fick inte ens sitta upp. Han fick inte ens möjlighet att duscha.

Till slut röt min syster till och sa att det inte var acceptabelt. Det var då vi fick reda på att han tyvärr hade fallit mellan stolarna, som jag nämnde.

Vi fick också reda på att kompetent personal med en gemensam erfarenhet på 200 år inom vården på kort tid lämnat sjukhuset. Ensamma kvar fanns nyutbildad personal som inte fick den hjälp och det stöd de behövde för att förstå hur rutinerna skulle gå till.

Jag vill dock betona att många i personalen såklart var fantastiska och extremt kunniga på det medicinska. Men de hade inte av kompetent personal fått reda på hur de skulle ta hand om rutinerna, det som var det vardagliga.

De stora nedskärningarna och personal- och kompetensbristen påverkar därför inte bara människors rätt till säker vård utan också arbetsmiljön för alla dem som arbetar inom vården.

Man hör med jämna mellanrum om den låga lönen. Men som statsrådet, interpellanten och ledamoten Magnusson har nämnt är det inte bara lönen som är problemet. Det är det faktum att människor inte har möjlighet till kompetensutveckling och fortbildningar och att bli sedda. Det är problematiska scheman, och arbetsmiljön är ett stort problem.

Därför är min fråga till statsrådet: Hur ämnar regeringen se till att öka kvaliteten på arbetsmiljön och framför allt se till att fler människor väljer den karriärbanan så att alla som sliter i vården varje dag får fler kollegor?

(Applåder)