Fru talman! Första gången som jag var i Ukraina var 2000 eller 2002 strax före den orangea revolutionen när jag var ungdomspolitiker och var där och pratade om svensk demokrati, svenskt kommunalt självstyre och den frihet som vi har. Jag pratade med unga ukrainare som drömde om någonting annat, som drömde om att lämna det gamla och gå in i något nytt.

En av de vänner som jag lärde känna då har jag följt under hela hans resa som politiker i Ukraina. Han ringde en gång för ett antal år sedan och berättade att han var rädd. Det var 2014 när det var stora demonstrationer på Majdantorget. Han sa att han kände att det fanns risk för att man skulle hamna i inbördeskrig och att man måste få hjälp.

Jag hade förmånen att vara med under en hel vecka under händelserna på Majdantorget. Jag stod vid Hotel Ukraine och tittade ut över folkmassan en söndag. Det var 1 miljon demonstranter som demonstrerade för fred och frihet. Och i Sverige beskrevs det som en nazistisk revolution. Jag var djupt upprörd när jag kom hem.

Under denna konfliktperiod har jag hunnit vara i Ukraina fyra gånger. Jag var där cirka tio dagar innan eskaleringen skedde. Detta har gjort att jag hela tiden har argumenterat för att Ukraina behöver två saker. De behöver ekonomiskt stöd, och de behöver militärt stöd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Jag har varit så tacksam för att denna riksdag har kunnat ta de beslut som den har gjort. Det är nödvändigt för att Ukraina ska värna sin fred och frihet. Jag tror också att Sverige, EU, USA och många andra behöver gå längre. Ukraina kommer att behöva ha tyngre vapen. De kommer att behöva flyg och stridsvagnar. Och jag hoppas att vi i Europa möter upp för frihetens skull.

Det har varit en glädje för mig att sitta på rummet och lyssna på alla som har lyft fram Ukraina i debatten. När man har vänner där som befinner sig vid fronten är detta stöd viktigt, och det är viktigt att just Sverige är så enat. Vi är det land som procentuellt har den största folkopinionen som stöder Ukrainas rätt till fred och frihet.

Jag vill kortfattat också nämna Belarus. Jag har vänner därifrån också. Tittar man på vad som har hänt rent militärt har Ryssland inte lyckats få Belarus att agera på det sätt som Ryssland vill. Jag tror personligen att det beror på att det inte finns något folkligt stöd för ett krig i Belarus.

Därför måste vi i Sverige och EU hjälpa till på olika sätt och stödja det belarusiska folket mot den diktatur som man har, så att även folket i Belarus kommer att få den fred och frihet som Ukraina kämpar för.

Känner jag någon oro i detta? Man känner alltid oro när det är krig. Men jag känner faktiskt ytterligare oro som jag kanske har saknat lite grann under debatten, och den gäller Balkan. Under hela den konfliktfas som nu har varit är det helt uppenbart att Ryssland har agerat för att skapa ytterligare konflikter. Man har agerat för att försöka få en smitta. Vi såg det i Bosnien och Hercegovina, och vi har sett det på gränsen mellan Serbien och Kosovo. Jag har känt en jättestor oro för att det skulle kunna ske ytterligare eskalering. Vi ser det för övrigt i Moldavien just nu.

Det som är spännande att notera de senaste månaderna är att den serbiska retoriken faktiskt håller på att svänga. Man har tonat ned en del saker. Man har signalerat en mycket mer positiv inställning till Ukraina, vilket jag hoppas ska leda till en förändring över tid.

Jag tror att det är viktigt att vi i Sverige och i EU fortsätter att arbeta med Balkan. Vi ser att det händer positiva saker. Exempelvis firar Kosovo snart 15 år som ett fritt land, och de kommer nu att få visumfrihet. Vi ser att förhandlingarna med EU går framåt. Ett tryggt Balkan minskar risken för ytterligare krig i Europa. Och jag hoppas att vi i denna riksdag kan fortsätta att värna frihet och demokrati.

(Applåder)

Den utrikespolitiska debatten var härmed avslutad.