Fru talman! I dagarna firar militärjuntan i Burma/Myanmar två år sedan maktövertagandet. Förtrycket har aldrig varit värre. Demokratirörelsen som är livaktig och civilsamhället som finns där, inne i landet eller i exil, kämpar desperat mot förtrycket. Ett inbördeskrig har brutit ut, och Kinas och Rysslands inflytande ökar alltmer. Samtidigt skär nu den svenska regeringen ned biståndet till Burma/Myanmar med 60 procent - utan någon konsekvensanalys, utan en diskussion med dem som utför biståndet, utan ens en så kallad do-no-harm-analys innan man går fram med detta massiva nedskärande som biståndsministern kallar att skära lite grann.

Hur motiverar ledamoten denna massiva nedskärning av biståndet till Burma/Myanmar?