Fru talman! Jag tackar återigen för svaret, Anna Tenje.

Jag vill börja lite där du slutade. Det är lite att trivialisera problemet med att barn nu äter mer i skolan att säga de tidigare har gått till kiosken eller liknande. De mönster man ser, att det är just på måndagar och fredagar som barnen äter mer, tyder på att det inte är en effekt av att det är fler personer som väljer att avstå från att gå till kiosken utan en annan typ av effekt. Barnen är hungrigare när de kommer till skolan.

Att regeringen har valt att behålla en tillfällig höjning av bostadsbidraget är såklart bra. För dem som får ta del av de pengarna är det mycket välkommet men knappast tillräckligt. Regeringen har inte heller sett till att rätta till det olyckliga med att den som får försörjningsstöd inte får ta del av de extra pengarna. Det är ofta de allra mest ekonomiskt utsatta.

Statsrådet var inne på att inflationen inte lämnar någon oberörd. Men det är också tydligt var den här regeringens prioriteringar ligger. Samtidigt som man menar att man inte vill spä på inflationen genom att ge dem som behöver det mest stöd har regeringen sänkt skatten för dem som har inkomster över 50 000 kronor. De fick efter årsskiftet en skattesänkning med cirka 1 400 kronor per månad. Det är pengar som en ensamstående mamma bara kan drömma om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vänsterpartiet har andra prioriteringar. I vår budget finns ett ökat barnbidrag till ensamstående föräldrar med 500 kronor. Det är en väl riktad satsning då vi vet utifrån statistiken att just ensamstående föräldrar är de som har lägst ekonomisk standard. Vi förstärker också både a-kassan, sjukförsäkringen och pensionerna.

Den ekonomiska familjepolitiken bidrar till att utjämna skillnader. Det är också därför den är ett så viktigt verktyg för att se till att alla familjer har ett drägligt liv. Men förmånerna inom familjepolitikens område har urholkats över tid och bidrar inte lika starkt till att utjämna skillnader nu som de gjorde förr. Särskilt allvarligt blir det i en tid där kostnaderna ökar lavinartat.

Att växa upp i fattigdom, särskilt under lång tid, bidrar till ett socialt utanförskap. Att inte kunna delta i fritidsaktiviteter eller kunna gå på kalas på grund av att man inte har råd med presenter sätter djupa spår. Det begränsar också möjligheterna att som vuxen kunna delta i arbetslivet.

Jag blir också väldigt frågande vad gäller ministerns svar. De åtgärder som Anna Tenje hänvisar till är inga ytterligare krisåtgärder, utan det är åtgärder som man satte in under pandemin och som den tidigare regeringen hade i sin budget.

Efter det har inflationen eskalerat, och hushållen får allt svårare att få ekonomin att gå ihop. När levnadskostnaderna ökar dramatiskt är regeringens svar att den inte sänker inkomsterna och att den alldeles för sent ska kompensera hushållen för de höga elpriserna. Det duger inte.

Står man fast vid att målet för den ekonomiska familjepolitiken ska vara att bidra till en god ekonomisk standard eller inte? Såväl statistiken som de vittnesmål vi möts av från samhället talar sitt tydliga språk. Barnfamiljer, både ensamstående och sammanboende, får allt svårare att klara av att få ekonomin att räcka till basala saker.

Kommer den här regeringen att lämna människor i sticket, eller kommer ni att vidta ytterligare åtgärder? Kommer regeringen att skjuta till resurser till kommunerna så att de klarar av att möta de ökade kostnaderna utan att skära ned på verksamheten?