Herr talman! Låt mig först på ett övergripande plan verkligen instämma i att det krävs ett skifte i den svenska kriminalpolitiken. Denna har i decennier präglats av ett väldigt stort fokus på just gärningsmannen. Där har vi som en väldigt viktig principiell ingång sagt att vi måste få till stånd ett skifte där gärningsmannen hamnar i bakgrunden och där brottsoffret och, beroende på vad vi talar om för brottslighet, också det omgivande samhällets behov av skydd mot grov brottslighet hamnar i förgrunden på ett helt annat sätt.

Brottsofferperspektivet är naturligtvis helt centralt oavsett vilken brottslighet vi talar om, men det är klart att det känns särskilt trängande när brottsoffren är utsatta barn. Det finns dessvärre alltför mycket brottslighet som drabbar barn, och detta är kanske den allra vidrigaste brottslighet som barn utsätts för.

Det perspektivet leder till att vi har all anledning att göra hela den lagstiftning som träffar dessa brott - inklusive gromningsbrottet, som också kriminaliserar försök att få till stånd en träff med barn när personen på andra sidan verkligen är barnet, det presumtiva brottsoffret - ännu vassare och skarpare. Att också påföljderna för denna typ av brottslighet ska skärpas bör vara med i det omtag i fråga om straffen som samarbetspartierna bakom Tidöavtalet är överens om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Samtidigt sätter brottsofferperspektivet också fingret på knäckfrågan i den fråga som Pontus Andersson tar upp. De fall som Pontus Andersson nämner har ju det gemensamt att det på andra sidan kontakten på nätet, eller var den nu har ägt rum, inte finns något brottsoffer. Där finns inte barnet, utan där finns en vuxen som har utgett sig för att vara barn. Då uppkommer flera andra frågor kring hur man ska tackla den situationen i lagstiftningen.

Att den person som tar de här kontakterna fortfarande ägnar sig åt vidrigheter tror jag att alla är överens om. Men vår lagstiftning bygger som sagt på att det i andra änden av en kontakt måste finnas ett presumtivt brottsoffer för att vår lagstiftning med all den kraft som finns där ska kicka in.

Jag har väldigt svårt att se framför mig att vi skulle hamna i ett läge där en kontakt av denna typ, oavsett vem den vuxne är - en journalist, en representant för ett ideellt initiativ eller någon annan - skulle vara straffbar, även om vi tycker att den är vidrig. Däremot finns det ett utrymme att diskutera brottsprovokation som görs av staten genom polisen och vad konsekvenserna av ett av polisen framprovocerat brott ska bli.

Vi har sagt att vi tillsammans ska utreda de frågorna. Vi har inte föregripit slutsatserna i det vi har kommit överens om, men vi har sagt att vi ska utreda detta utan skygglappar och att ett särskilt perspektiv i det greppet ska vara just sexualbrott.

Frågan är alltså berättigad. Den är också ganska svår. Jag tror att de avvägningar som nu ska göras måste göras på ett utomordentligt noggrant sätt så att vi hamnar rätt i denna angelägna fråga.