Herr talman! Jag tackar Gunnar Strömmer för svaret. Jag kan konstatera att ministern tar frågan på allvar, och det uppskattar jag verkligen.

Herr talman! Jag ser problem med nuvarande lagstiftning - kanske framför allt att de brottsbekämpande myndigheterna behöver få de verktyg som krävs för att ta fast farliga människor innan dessa begår grova brott mot barn, men också att nuvarande lagstiftning leder till att medborgare, på goda grunder, väljer att ta saken i egna händer.

Många har riktat kritik mot exempelvis Dumpens arbetsmetod, att personerna som avslöjas hängs ut till allmän beskådan. Anledningen till att detta anses vara nödvändigt är dock att personerna inte kan dömas med nuvarande lagstiftning eftersom inget barn faktiskt har blivit utsatt - än - trots att dessa människor alldeles uppenbart vill utsätta, och tror att de är på väg att utsätta, ett barn för ett grovt brott. Eftersom dessa då inte kan dömas anser man det vara viktigt att varna allmänheten för dessa uppenbart farliga människor. I många fall kan de vara idrottsledare; i ett fall handlade det om en rektor på en skola. Då finns det en poäng i att faktiskt berätta för allmänheten vilka de är.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kritiken handlar inte om att man inte lyckas sätta dit tillräckligt många. Ofta handlar kritiken om de uthängda människornas mående. Det är lite där vi ofta hamnar i Sverige: Man känner att det är synd om gärningsmännen. Vi hade ett exempel där en person skyllde på att han varit med om en skilsmässa och hamnat snett. Vi får väl anta att majoriteten som hamnar i den sitsen inte plötsligt väljer att begå övergrepp mot barn. Jag har väldigt svårt för den typen av snyfthistorier från gärningsmän.

Vad jag bryr mig om, och vad jag anser att politiken ska bry sig om, är främst barnens mående - inte förövarnas. Just denna fråga har utvecklat sig till ett samhällsproblem, och då ser jag det som politikens uppgift att verka för att genom lagstiftning skydda barnen.

Många barn som har utsatts för sexuella övergrepp utvecklar psykisk ohälsa. Det är deras situation som gör mig bedrövad, inte hur en presumtiv våldtäktsman mår efter att ha blivit uthängd på internet. Här har vi alla ett ansvar att välja var våra sympatier ska ligga. I många fall behöver förövaren vård, helt klart, men framför allt menar jag att det behövs en påföljd som håller personen borta från samhället under en tid.

Ministern och jag är inte överens om huruvida ett försöksbrott ska införas. Att provokativa åtgärder ska lagfästas är dock en del av Tidöavtalet och något som förmodligen kommer att kunna vara till hjälp i arbetet med att sätta fast sexualförbrytare på internet. Men varje dag som går är en dag där arbetet för att få fast dem inte går fort nog. När kan vi alltså förvänta oss att ha provokativa åtgärder på plats i lagstiftningen?