Herr talman! Min fråga går till biståndsministern.

I dagarna är det två år sedan militärkuppen i Burma/Myanmar. Sedan dess har ett inbördeskrig brutit ut. Tusentals har dött, och miljoner är på flykt. Demokratiaktivister har fängslats. Samtidigt fortsätter det modiga folket i Myanmar att kämpa mot militärjuntan för demokrati och mänskliga rättigheter, och det finns en uppsjö av demokratiaktivister och ett livaktigt civilsamhälle som är mer beroende än någonsin av omvärldens stöd.

När läget är som mörkast är behovet av omvärldens stöd och solidaritet som viktigast. Därför undrar jag hur biståndsministern motiverar den massiva nedskärningen - som han som svar på en tidigare fråga kallade att skära ned lite grann - av biståndet till Myanmar och hur han ser på konsekvenserna som det innebär för dessa modiga människor som kämpar mot förtrycket.