Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag vill inledningsvis säga att jag naturligtvis delar statsrådets uppfattning att social dumpning är en komplex fråga som spänner över flera politiska områden. Däremot uppfattade jag inte riktigt att statsrådet i sitt svar faktiskt svarade på min huvudsakliga fråga, nämligen om statsrådet anser att social dumpning faktiskt är ett problem.

Min hemkommun Kramfors var en av de första i landet att larma om problemen med social dumpning. Man märkte att det i kommunen plötsligt fanns många individer med sociala problem och individer vars etableringstid hade gått ut och att dessa nu sökte försörjningsstöd. Det framkom också att dessa människor hade blivit uppmanade att flytta från sin tidigare hemkommun med olika former av påtryckningar. Detta var något som också andra kommuner senare vittnade om i utredningar och kartläggningar.

Från Kramfors kommuns sida påbörjade man ett påverkansarbete för att uppmärksamma den dåvarande socialdemokratiska regeringen på detta fenomen. Det ledde senare till att Statskontoret kartlade dumpningen och konstaterade att den existerar i olika former.

Visst är en förklaring, som statsrådet anförde i sitt svar, att kommuner tolkar bosättningslagen olika. Men Statskontoret kom också fram till att andra grupper än nyanlända förekom, bland annat personer med missbruksproblematik.

Herr talman! Social dumpning innebär att företrädesvis rikare kommuner vältrar över kostnader på mer utsatta kommuner. Det är ett reellt problem. 2 miljoner kronor eller 4 miljoner kronor i ökade kostnader för socialförvaltningen i Kramfors eller Sandviken kan vara skillnaden mellan ett nollresultat eller att hamna på minus.

Jag vill samtidigt göra en markering. Det kommunala ekonomiska perspektivet är förstås viktigt. Men det är minst lika viktigt att peka på konsekvenserna för den enskilde. Socialtjänstlagen anger att insatser ska utgå från den enskildes behov och livssituation. Men beslut om insatserna ska inte tas över huvudet på den enskilde. Till exempel får en kommun inte tvinga personer som behöver bistånd att byta bostadsort.

Precis som de drabbade kommunerna har Statskontoret och den nu nedlagda utredningen konstaterat att den enskildes möjligheter till etablering på arbetsmarknaden försvåras. Dessutom blir det inte ett värdigt mottagande i eller en värdig flytt till den nya kommunen.

Det har inte sällan varit barnfamiljer som blivit förflyttade. Därmed finns också ett barnperspektiv att beakta. Hur påverkas barn av att ryckas upp och flyttas utan att det sker på ett korrekt och värdigt sätt?

Jag är, precis som många andra, besviken och upprörd över att utredningen om att motverka social dumpning har lagts ned. Jag får återkomma till det i kommande inlägg.

Jag vill backa till det jag sa inledningsvis. Jag uppfattar inte att jag har fått svar på min huvudsakliga fråga och ställer den därför igen. Anser statsrådet att social dumpning är ett problem?