Herr talman! Jag menar inte att Socialdemokraterna skulle ha lagt fram exakt samma budget som den här regeringen; det vore ju märkligt. Jag vet naturligtvis att Socialdemokraterna har lagt fram en egen budget.

Resonemanget handlar, om vi jämför satsningar före och efter pandemin, om att den förra regeringen gjorde en del satsningar som den dåvarande oppositionen stödde och som var temporära. Enligt plan fasade man ut dessa stöd. En del av dessa stöd handlar om detta område; det tycker jag att vi ska vara ärliga med att säga.

För regeringen är detta en viktig fråga. Det är därför vi lägger mycket pengar på kompetensutveckling, både på statlig och på regional nivå och både inom utbildningssektorn och inom arbetsmarknadssektorn. Sedan kan man dividera om huruvida det ska läggas en miljard mer eller mindre, men det är inte tu tal om att denna regering prioriterar detta och lägger väldigt mycket pengar på det.

Vi i regeringen gör en bedömning och lägger de summor som vi tror att dessa instanser klarar av att absorbera. Det är också en viktig fråga. Hur mycket vi än satsar på utbildning och kompetensutveckling måste det finnas människor som jobbar kvar inom välfärdssektorn. Det går ju inte att lämna de äldre ensamma på ett äldreboende därför att hela personalstyrkan går på vidareutbildning, utan verksamheten måste klara av detta. Jag tror att det är viktigt att ha det verksamhetsperspektivet med sig.

Med detta sagt vill jag verkligen säga att regeringen är beredd att göra mer. Visar det sig att arbetslösheten börjar att sticka iväg, att det finns möjlighet att lägga mer pengar och att det går att absorbera och att erbjuda fler utbildningsinsatser, både inom utbildningssystemet och som arbetsmarknadspolitiska åtgärder, är regeringen självklart beredd att återkomma med fler satsningar i kommande budgetpropositioner.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.