Herr ålderspresident! Riksrevisionen har granskat regeringens organisering, styrning och uppföljning av den regionala utvecklingspolitiken.

Vårt mål inom området regional utveckling är utvecklingskraft med stärkt lokal och regional konkurrenskraft för en hållbar utveckling i alla delar av landet. Det har funnits olika strategier för att uppnå målen; den senaste kom 2021 och gäller perioden 2021–2030.

Den regionala utvecklingspolitiken ska bland annat vara en del av genomförandet av Agenda 2030 och främja jämställdhet, integration, mångfald och andra sociala dimensioner som behövs för att bygga ett starkt samhälle. Den ska främja en bättre miljö, främja energiomställning, skapa förutsättningar för jobb i fler och växande företag och stärka produktiviteten i näringslivet. Det handlar om omfattande planer som rör sig över olika politiska områden.

I denna rapport har man bland annat konstaterat att det behövs mer tydlighet och rakare direktiv. Myndigheterna behöver tydligare direktiv om samarbete, för samarbete behövs på olika nivåer. Man pekar också på att en specifik myndighet behöver ges ansvaret för att ha den totala bilden av den regionala utvecklingspolitiken. En del av detta är pågående arbete, och vi från Vänsterpartiet kommer såklart att följa det noga.

Det går att konstatera att man oftast lovar mycket, men det är inte mycket som händer. Om hela landet ska leva, vilket de allra flesta partier – om inte alla – skriver under på, behöver vi investera. Vi behöver investera i transportsektorn, i tågen och i elfordonen. Vi behöver ha en vård som sträcker sig över hela landet. Folk ska inte behöva stå i köer under flera år – ibland i decennier – eller tvingas ta lån för att ha någonstans att bo. Detta är grunden för att kunna uppnå målen.

Vi i Vänsterpartiet har bland annat tagit fram en investeringsplan som skulle kunna täcka en del av behoven. Vi har också föreslagit Sverigepriser, så att folk och företag ska ha råd att verka och bo där de är. Här har staten ett ansvar. Det är oerhört viktigt att ge regioner, kommuner och samhällen verktyg för att utveckla sina områden.

Vi behöver få bort hindren när det gäller till exempel kollektivtrafiken på landsbygden, som gör det omöjligt att välja någonting annat än bilen. Hur kan vi stötta företagen att stanna kvar på bruksorter utan att de säljs och läggs ned? Hur får vi bort de privata kommersiella lokaler i förorterna som tar ockerhyror och tvingar företagen att lägga ned?

Det finns mycket att göra i det här uppdelade landet. Jag tänker lyfta fram två förslag som skulle kunna ge vissa regioner och kommuner möjligheter att driva utvecklingen framåt.

Det första förslaget gäller skatt på drivmedel. Vi menar att detta är ett viktigt verktyg för att minska bilismens klimatpåverkan. Samtidigt gör skatten ingen skillnad på en höginkomsttagare i en storstad med god tillgång till kollektivtrafik, som skulle kunna välja bort bilen, och en låginkomsttagare i glesbygd, där man inte har något alternativ eftersom det inte har gjorts investeringar.

Vi anser därför att det är helt nödvändigt att införa kompensatoriska åtgärder för dem som har låga inkomster i glesbygder och som saknar alternativ till bilen. Boende i glesbygder bör kompenseras ekonomiskt för de höjda priserna på bensin och diesel genom att pengar återförs för att stimulera en hållbar klimatomställning. Exempelvis kan detta ske genom att man stärker möjligheterna till kollektivtrafik, hittar nya sätt att ha kollektivtrafik, inför konverteringsstöd till befintliga bilar och förändrar reseavdraget. Vår uppfattning är att regeringen bör återkomma med förslag på kompensatoriska åtgärder för att återföra ekonomiska medel dit där de behövs.

Det andra förslaget gäller hur vi stöttar de kommuner och samhällen som står för produktionen av energi via vattenkraft och vindkraft; de allra flesta finns i norra Sverige. I dag finns det en närområdesersättning, så kallade bygdemedel, som ekonomiskt ersätter de kommuner som påverkats av utbyggnaden av vattenkraft. Ersättningen regleras i lag och förordning och innebär att den som har tillstånd till vattenverksamhet ska betala en årlig bygdeavgift. Dessa medel ska i första hand ersätta de kostnader som har uppstått för att förebygga eller minska skadan eller betalas ut som ersättning för skadan av vattenverksamheten. Det handlar inte riktigt om att utveckla området.

När det gäller vindkraft har en bygdepeng uppstått som ett krav från olika kommuner, men det har skett på frivillig basis och utan reglering. Om vi nu ska ha vindkraft – och Vänsterpartiet anser att vi behöver mycket mer av det – behöver vi skapa incitament för att dessa kommuner ska vilja ha vindkraft i sina områden.

För att öka acceptansen borde det finnas lagstiftning om en produktionsbaserad ekonomisk ersättning till dessa samhällen. Vi i Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör utforma ett förslag så att vindkraften återförs till de kommuner som den byggs i.

Vi anser också att kommuner som bidrar med värdefull produktion av vattenkraft ska få behålla en del av dess värde. Att mer av naturresursernas värden stannar kvar där de utvinns är värdefullt för dem som bor i bygden. Detta skulle kunna ge möjlighet att utveckla värden som gör det attraktivt – och i många fall möjligt – att bo där. Vattenkraften genererar enorma summor, men trots detta kommer bara en liten del av överskottet från vattenkraftsproduktionen kommunerna till del. Därför anser vi att en större del av kraftbolagens vinster bör återföras till kommunerna, så att kommunerna kan göra ett sådant arbete.

Med detta, herr ålderspresident, vill jag yrka bifall till reservation 13.