Fru talman! Det är väl just där som skillnaden finns. För mig är det stor skillnad mellan att i lagstiftningen säga en sak – alltså att vi som riksdagsledamöter ska påverka hur ägare runt om i hela Sverige ska sköta sina bolag – och hur vi agerar som ägare i statliga bolag. Som ägare måste vi självklart följa den kod för bolagsstyrning som alla andra ägare frivilligt har antagit. Det är att säga att en jämn könsfördelning ska eftersträvas.

Man kan prata om sin egen karriär, men man kan också se att man måste skapa möjligheter för andra. Nätverk är där man rekryterar till styrelser och ledning, och nätverken är i många fall tungt manliga. Det är inget fel med det, men som statlig ägare har vi en möjlighet att välja att se till att få in fler kvinnor och att alltid fråga efter kvinnlig kompetens.

Slentrian är alltid lättast. Det är att göra som man har gjort förut. Om man inte är normbrytande kommer man heller inte att få en större mångfald. För mig är det lätt att säga att jag själv har kunnat göra den karriär jag har velat, men jag hade inte kunnat göra den karriären utan hjälp av de kvinnor som gått före mig.