Fru talman! Jag och Niels Peter Paarup kommer från lite olika delar av landet, och jag tror att vår bild av mobilnätet därför är lite olika. Riksdagen bytte från en stor, delvis statligt ägd, operatör till en annan, privat ägd, operatör, och jag kan säga att det under valrörelsen hände ett antal gånger att jag skrek i telefonen om hur dålig täckningen är i detta land. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att Sverige inte bara ser ut som i Stockholms innerstad.

Vi skulle kunna bygga upp samhället om vi hade en tydligare uppdelning mellan privat och offentlig sektor. Jag tror givetvis att de telefonabonnemang som Niels och jag skulle använda fortfarande skulle finnas hos en privat aktör, men det skulle kunna finnas en poäng i att staten även äger infrastruktur bakom den privata som vi som användare inte ser.

Vänsterpartiet föreslog att man när man nu byggde ut 5G-nätet i Sverige hade kunnat titta på en statlig modell där staten hade haft ett större ansvar och där företagen var en del i utbyggnaden. Det tycker vi hade lett till en mer stabil infrastruktur, men det var ett förslag som ingen annan riktigt nappade på.

Vi kan titta på en annan faktor som har väldigt stor betydelse för telekomnäten, och det är bredbandsutbyggnaden i Sverige. Det krävs i princip fiberkablar för att masterna ska ha en bra försörjning kopplat till mobilnätet. Där har staten i dag ägande i två eller tre olika bolag. Det är väldigt spretigt. Man äger vissa typer av kablar medan andra är privata. Detta skapar en viss förvirring och otydlighet på marknaden.

Ett ökat statligt ägande betyder inte att vi ska nationalisera de master som finns i dag utan snarare att vi ska tänka på framtiden. Vilka kablar behöver vara statliga? Vilka master behöver vara statliga? Var ska gränsen gå?

Hittills har vi trott för mycket på privatiseringens väg. Jag tror att vi behöver flytta tyngdpunkten. Jag tycker mig också höra detta från borgerligt håll, och det välkomnar jag.