Fru talman! Försvarsutskottet debatterar i dag sitt första block av motioner. Vi är några som är här och gästspelar från andra utskott då möte i Försvarsberedningen pågår i detta nu.

Vänsterpartiet har inga egna motioner i detta betänkande, men vi vill såklart säga några ord om de viktiga frågor som tas upp här.

Jag kan börja med att konstatera att vi lever i mycket allvarliga tider. Ett fullskaligt krig i Ukraina har pågått i nästan ett år, men vi vet alla att invasionen påbörjades mycket tidigare än så. Invasionskriget är såklart fullständigt oacceptabelt och folkrättsvidrigt, och Ukraina ska få allt stöd som behövs för att Ryssland inte ska vinna detta krig och ta över Ukraina som land.

Sedan ett antal år tillbaka växer det svenska totalförsvaret igen. Vi har börjat få ett robustare totalförsvar som kan försvara Sverige i olika kriser och i värsta fall i krig. Vi vet att de civila hoten mot Sverige är stora. Det handlar om sådant som klimatförändringarna, olika typer av påverkanskampanjer och cyberattacker. Men det handlar också om att vårt samhälle blir mer och mer ojämlikt. Många människor känner inte att de tillhör samhället på grund av de klyftor som finns mellan människor.

Detta är allvarligt. Vi vet att jämlika samhällen är säkra och trygga samhällen. I en välfärd där personalen dessutom går på knäna redan i normalläge klarar man sällan av att växla upp tillräckligt mycket när en kris uppstår. Det civila försvaret är hela samhället. Alla samhällets delar – den offentliga, den privata och den ideella sektorn – måste vara förberedda för att hantera kriser och i värsta fall krig.

Fru talman! Vänsterpartiet vill se ett totalförsvar med mycket stor folkförankring. Alla ska delta i försvaret av Sverige på olika sätt. Det handlar om alltifrån att försvara landet militärt till att säkra mat och vatten, ta hand om äldre och yngre samt säkra kommunikationer och infrastruktur.

Här spelar de frivilliga försvarsorganisationerna och andra stora organisationer, som Röda korset, en mycket viktig roll. Vi har sett under det senaste årets krig i Ukraina att alla dessa delar är viktiga. Det är därför viktigt att förstärkningen av totalförsvaret fortsätter – att hela samhället övar och vidareutbildar sig samt att nedskärningar och privatiseringar upphör.

En stor del av vår samhällsviktiga infrastruktur ägs och drivs i dag av privata aktörer, ibland med ägare i andra länder. Vänsterpartiet ser detta som en stor risk. Vid stora kriser är det viktigt att samhället har rådighet över alla resurser och kan använda dessa på bästa sätt. Vi såg under pandemin hur mycket svårare det blev att hantera den allvarliga situationen när det var många olika aktörer involverade. Det är även ur säkerhetspolitisk synvinkel otroligt viktigt att den viktigaste infrastrukturen i samhället ägs av oss alla tillsammans och inte privatiseras eller säljs ut.

Sverige är i dag ett väldigt digitaliserat samhälle. Det är på många sätt bra – digitaliseringen är en naturlig del av vårt samhälle. Men när så mycket av vår infrastruktur och våra system är digitaliserade måste vi vara noga med att ha säkra digitala system som står emot olika former av cyberattacker. Detta måste ha hög prioritet framöver, och det måste vara en kärnverksamhet för både företag och offentliga verksamheter.

Sveriges försvar står nu inför förändringar. Vänsterpartiet är emot ett svenskt Natomedlemskap, men det är viktigt att vi även när vi blir medlemmar i Nato fortsätter att ha egen kontroll över vårt eget totalförsvar. Våra intressen, önskemål, behov och kunskaper ska styra det svenska totalförsvarets utveckling. Vi politiker behöver vara noga med att lyssna på professionen gällande vad de önskar och behöver. Det ska inte vara en jakt på procentenheter av bnp utan en långsiktigt hållbar uppbyggnad av ett totalförsvar som kan försvara Sverige på bästa möjliga sätt.

Fru talman! Jag vill avslutningsvis säga några ord om den fruktansvärda jordbävning som i måndags morse och förmiddag drabbade Turkiet och Syrien.

Omvärlden måste nu omedelbart rycka ut till stöd för att hjälpa de drabbade i det område vi ofta kallar Kurdistan. I första hand handlar det om att rädda liv i rasmassorna, men det handlar också om att bygga skydd och boende i den pågående kalla vintern och om att sedan återuppbygga det som har raserats.

Jag hade i förra veckan förmånen att besöka myndigheten MSB:s stora krisberedskapslager i Kristinehamn hemma i Värmland. Där finns mycket av Sveriges beredskap vid kriser, men faktiskt också en del av EU:s lager. Även om aktiviteten var hög redan förra veckan tippar jag på att aktiviteten på lagret nu är febril. Sverige har nämligen mycket resurser som kan komma till användning: FN-godkända tält, mobila ledningscentraler och vattenreningsverk – allt förpackat i lådor redo att omgående skickas iväg till de behövande i Kurdistan.

Jag välkomnar de beslut om hjälp som regeringen nu har fattat. Det är bra att regeringen inser att det finns fler kriser än kriget i Ukraina och att de resurser som regeringen skar bort från biståndet nu saknas när behoven växer.

Samtidigt måste vi alla hålla ett vakande öga på Turkiets despotiske president Erdoğan. Han har under alltför lång tid fört Turkiet i en auktoritär riktning och krympt det demokratiska utrymmet. När han nu inför undantagstillstånd i tre månader, ända fram till det turkiska valet, kan det leda till inte bara mobilisering av samhällets resurser utan även till att han använder tiden till att stärka sin egen presidentmakt. Vi ska hjälpa människorna i Kurdistan, inte auktoritära ledare.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag.