Fru talman! Låt oss först ringa in vad vi är överens om, och det är att rasism är förfärligt. Det ligger i varje anständigt demokratiskt samhälles uppdrag och uppgift att motverka det med all kraft. Det kan man säga alldeles oavsett vad den tar sig för uttryck och vem det riktar sig emot. Det är klart att det finns strukturella problem och mönster som upprepar sig och som träffar vissa grupper mer än andra, men jag uppfattar ändå i grund och botten att det är en fråga om ett individuellt fri- och rättighetsskydd att var och en ska vara skyddad mot rasism eller diskriminering av olika slag.

Det är det ena. Det andra är att jag verkligen inte motsätter mig att man försöker skaffa sig systematisk kunskap om frågan, utan frågan gäller med vilka metoder man ska skaffa sig den kunskapen. Jag tror att man kan komma ganska långt i förståelsen av hatbrott genom att till exempel gå på djupet i en rättsfallsanalys av de fall när vi har haft rättsprocesser som just handlar om hatbrott. Man kan komma långt genom en komparativ studie där man jämför den typen av brott i Sverige med andra jämförbara länder. Jag föreställer mig också att den typen av undersökningar som redan görs, som Brås rapporter som Annika Hirvonen nämnde, är ägnade att höja vår kunskap om detta.

Det jag däremot inte känner mig tilltalad av är tanken att staten på ett eller annat sätt ska driva på för en sortering eller en förfrågan där enskilda människor ska uppge eller sortera sig själv utifrån de faktorer som hatbrottslagstiftningen och diskrimineringslagstiftningen är ägnade att motverka.

Jag tror att det är en farlig väg att gå. Att det görs av olika enskilda aktörer i näringsliv och akademi kan man ha synpunkter på, och det har jag också. Men trots allt är det en annan sak än vad statsmakterna gör för någonting, och den vägen är jag inte beredd att gå.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.