Fru talman! Jag tar det sista först. Jag tycker att det är mycket berättigat att tala om hatbrott just generellt, oavsett vilken etnisk tillhörighet som brottsoffret har. Jag tror nog att de flesta, baserat på en allmänmänsklig erfarenhet, kan ta till sig att hatmotiv kan slå åt olika håll. Det kan förstås slå från representanter för majoritetsbefolkningen mot minoriteter av olika slag. Det kan vara hatmotiv mellan enskilda människor som hör till olika minoriteter. Och naturligtvis kan man drivas av ett hat också mot någon som är etnisk svensk, som Adam Marttinen tar upp. Däremot har jag inte övervägt några särskilda uppdrag i den delen, men jag tycker att det är helt legitimt och rimligt att lyfta den aspekten av frågan.

När det sedan kommer till frågan om statistiken kanske jag ändå får upprepa vad jag sa inledningsvis. Jag tror inte att det är någon tillfällighet att vi står och diskuterar frågan här trots åtta år av ett rödgrönt regeringsinnehav. Det finns skäl till att regeringar inte har gett denna typ av uppdrag till exempelvis myndigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag, som i grund och botten har ett liberalt grundackord i min samhällssyn, har intuitivt svårt för att se på människor i grupper, mönster, strukturer och kollektiv. Men det råder samtidigt ingen tvekan om att det finns strukturer i samhället som påverkar en massa olika saker. Det är klart att statistik som kan visa mönster på ett allmänt plan är behjälplig för den som vill göra någonting åt och bryta strukturer.

Min principiella, erfarenhetsmässiga och kanske även praktiska ståndpunkt när det gäller just etnisk bakgrund är att jag tror att det är utomordentligt farligt att i ett likabehandlingsarbete använda sortering som verktyg. Jag vill understryka att jag har uppfattat att Annika Hirvonen inte efterfrågar att vi ska rasregistrera oss med fler faktorer hos Skatteverket utan att metoden just var frivillighet, självidentifiering och så vidare. Likafullt är det för mig en utomordentligt farlig väg att gå att staten sätter i system att efterfråga människors etniska bakgrund i olika avseenden, även om det sker med självidentifiering, eftersom det går stick i stäv med hela idén om antidiskriminering, likabehandling, saklighet och opartiskhet.

Till det kommer de praktiska problemen även med en sådan metod. Dels tror jag möjligen att värdet av statistik som bygger på subjektiva upplevelser snarare än objektiva faktorer kan ifrågasättas i många fall, dels måste det vara så att om den här statistiken - som skulle basera sig på självidentifiering - ändå ska visa på mönster på den nivån måste det ändå handla om faktorer som är så pass uniforma eller enhetliga att de kan systematiseras närmast på ett automatiskt sätt. Likafullt kommer alltså även en självidentifiering på något sätt att bygga på att man krokar i faktorer som är bestämda av andra. Detta är väl en praktisk synpunkt som även Brå har lyft upp.

För mig är det en principiell fråga, och jag har full respekt för att man kan ha olika uppfattningar beroende på samhällssyn. Men jag tror att det är väldigt farligt, även om det bygger på frivillighet och självidentifiering, att staten initierar sortering utifrån etnisk bakgrund. Jag tror att de praktiska implikationerna av det är svåra att överblicka och potentiellt sett väldigt farliga. Därför blir mitt svar trots allt nej.