Fru talman! Låt mig starta i det svar som Merit Wager, var det väl, hade fått från den finska polismyndigheten och som Richard Jomshof läste upp. Jag är kanske mest förtjust i första halvan av svaret. Jag tycker att frågans principiella legitimitet ligger i frågan om vad en uniform är och vilka symboler, kläder eller vad det nu kan vara som kan anses rymmas inom ramen för något som ändå på det hela taget är uniformt.

Så snart vi glider över i frågan om hur detta uppfattas blir det onekligen subjektivt. Jag kan nog föreställa mig att en huvudduk kan vara förtroendeskapande snarare än tvärtom för en del, och för andra är det precis tvärtom. Exakt hur detta påverkar yrkets attraktivitet, om man tycker att den ena religiösa symbolen står för vissa värden och den andra för andra värden och vad man läser in i detta är naturligtvis en del av den principiella frågan, men då är vi inne på frågan om hur man själv upplever det ena eller det andra. Jag skulle vilja hålla mig till den första delen, nämligen den principiella frågan.

Frågan i sig är berättigad. Jag har inte uppfattat att detta är ett stort praktiskt problem i Sverige eller att vi kan peka på en stor erfarenhet av att detta har skapat konflikter, misstro eller tillitsbrott. Med utgångspunkt i en säkerhetsansats föreställer jag mig att det är en väldig skillnad mellan att å ena sidan stå upp mot stenkastare och våldsverkare i ett påskupplopp och att å andra sidan ägna sig åt inre tjänst.

Enkelt uttryckt: Det finns flera relevanta aspekter på frågan som jag tycker hanteras bäst inom ramen för Polismyndigheten. Detta blir min konklusion. Principiellt är det en mycket berättigad fråga, och jag tycker att det är bra att diskussionen förs. Det är uppenbart att demokratiska rättsstater hanterar den på lite olika sätt. Jag tycker att argumenten i våra nordiska grannländer - flera av dem har framförts här - har goda skäl för sig. Jag har ändå stort förtroende för polisens förmåga att göra avvägningen kring vad det är för uniform som ska gälla inom svensk polis.