Fru talman! Våra myndigheter har makt gentemot enskilda. En myndighetsperson kan besluta om åtgärder som är högst ingripande för den enskilda. Och en myndighet kan komma fram till att du är eller inte är berättigad till en viss förmån, ibland efter hyfsat kort tid, emellanåt efter lång väntan. Hur våra myndigheter ska agera bygger på de lagar vi beslutar om i den här kammaren. Så följer då våra myndigheter de lagar som vi har klubbat igenom? När du som enskild individ kommer i kontakt med myndigheter, får du en lagenlig och i övrigt korrekt behandling? Att se till att så sker är vad Riksdagens ombudsmän, JO, har ögonen på.

Under senare år har vi världen över tyvärr sett en tydligt negativ utveckling, en utveckling där allt fler stater går i auktoritär riktning och där allt färre av oss i världens befolkning lever i en fullvärdig demokrati. I dessa tider kan inte värdet av att värna rättsstatens principer nog betonas, det vill säga att värna rättssäkerheten och den enskildes grundläggande fri och rättigheter.

I Sverige går vår historia med en ombudsman som ska utöva tillsyn över myndigheternas efterlevnad av lagarna långt tillbaka, närmare bestämt till år 1809, då vi var först i världen med att inrätta en justitieombudsman. Den traditionen kan vi med rätta vara stolta över. Och den traditionen är något vi alla bör se till att värna. Att värna JO som institution är att värna den enskildes grundläggande fri- och rättigheter - något som JO har i uppgift att vaka över. Det är en uppgift som i tider när det blåser auktoritära vindar blir alltmer angelägen.

Fru talman! Ämnet för dagens debatt är den ämbetsberättelse som JO varje år presenterar. Berättelsen innehåller bara en bråkdel av de beslut som JO fattat under året som gått. Under den tid jag har till förfogande i talarstolen har jag möjlighet att beröra bara en bråkdel av det som finns med i ämbetsberättelsen - det finns stoff för att prata i timtal - men jag väljer att ta upp några saker som oroar.

Det senaste året har allvarlig brottslighet legat högt upp på den politiska dagordningen. Allvarliga våldsbrott som sprängningar och skjutningar får stora rubriker i medierna, och polisens möjligheter att hantera situationen diskuteras. Att drivkraften i den organiserade brottsligheten stavas pengar är välkänt, och ofta nämns narkotikamarknaden som den viktigaste inkomstkällan. Men verkligheten är inte så endimensionell. Kartläggningar som gjorts visar att bedrägerier drar in lika mycket pengar till kriminella som narkotikaförsäljning. Därför är det högst bekymmersamt att JO konstaterar att förundersökningar om framför allt ekonomisk brottslighet har handläggningstider som ofta är oacceptabelt långa. I många fall finns det risk att brotten preskriberas innan utredningen är klar.

Att en avgörande inkomstkälla för den organiserade brottsligheten inte beivras är ett dåligt betyg för brottsbekämpande myndigheter. Om miljarder fortsätter att rulla rätt in i grov kriminalitet näst intill riskfritt och utan att det får några konsekvenser för den som begår sådant som storskaliga bedrägerier - mot äldre, till exempel - kan vi nog tyvärr räkna med fortsatt starka muskler för de kriminella, och då kan våldsspiralen fortsätta.

Fru talman! När vi pratar om brottslighet och vikten av att förebygga och beivra den allvarliga brottslighet vi ser i samhället i dag fokuserar vi ofta på polisen och dess resurser. Det är visserligen inte så förvånande - det är ju med polisens ingripande som arbetet att beivra brott vanligtvis inleds. Men för att beivra brott krävs inte bara poliser. Det krävs åklagare som kan åtala och domare som kan döma, och tyvärr är det alltför ofta så att staten pumpar in resurser i något av leden men inte tar ett helhetsgrepp om rättskedjan.

För egen del är jag just nu klart bekymrad över satsningar eller snarare avsaknad av satsningar på domstolsväsendet, för hos domstolarna är läget minst sagt ansträngt. Det hör jag själv från olika håll.

Det här konstaterar även JO i den senaste ämbetsberättelsen, där fokus bland annat legat på den grundlagsskyddade rättigheten att en rättegång ska genomföras inom skälig tid. Detta eftersom klagomålen som rör långa handläggningstider i domstolar blir allt fler. Allmänna domstolar får allt fler brottmål att handlägga och har svårt att hålla jämna steg med inflödet. Här finns tecken på att prövningen av mer komplexa mål har skjutits fram i tiden och att omloppstiderna - alltså från att målet kommer in till att det avslutas - blir längre, framför allt vid hovrätterna. Det här är inte godtagbart, konstaterar JO.

Under det öppna sammanträdet här i riksdagen i november, när vi i konstitutionsutskottet hade möjlighet att ställa frågor till ombudsmännen, uttalade sig JO Katarina Påhlsson om läget vid de allmänna domstolarna. Hon framhöll att trycket där är högt till följd av att antalet brottmål som kommer in dit har ökat, straffen har skärpts för många brott och gränsen för obligatorisk häktning har sänkts. Det här har lett till att de häktade målen blivit fler. De häktade målen är så kallade fristmål - de går före i kön och måste tas först. Men det finns ju många andra brottmål som också är högst angelägna att handlägga - särskilt för den som drabbats - såsom bedrägerier, misshandel och rattfylleri.

Om det tar för lång tid att handlägga ett mål går det ut över rättssäkerheten, konstaterade JO. Vittnen glömmer vad de har sett, och man får inte tag i människor som har flyttat. Med det stora tryck som ligger på landets allmänna domstolar i dag finns det absolut risk för rättsförluster, framhöll JO.

Det förekommer att domare vid allmän domstol sitter i förhandling fyra dagar i veckan. Det är förhandlingar som ska förberedas och förhandlingar som ska ledas, och sedan ska man ha överläggning och skriva dom. Att sitta och avgöra mål på löpande band - det säger sig självt att det går ut över rättssäkerheten. Ja, det utgör faktiskt ett direkt hot mot den. Så uttryckte sig JO, detta därför att en domares roll är att göra en grundlig genomlysning av ett mål. Det måste få ta tid att döma, att fatta ett avgörande beslut. Det måste finnas utrymme för reflektion och kritisk analys.

Mot den bakgrunden vill jag verkligen understryka hur viktigt det är att vi värnar domstolarnas resurser och möjligheter att avgöra mål på ett rättssäkert sätt.

Med detta vill jag tacka riksdagens ombudsmän för det arbete som utförts gångna år. Jag yrkar i enlighet med KU:s förslag att JO:s ämbetsberättelse läggs till handlingarna.