Fru talman! Den 23 december, dagen före julafton, när folk stod hemma och griljerade skinkan, fixade med broccoli och slog in klappar, kom beskedet att stambanor i Sverige, som har utretts och diskuterats i tio års tid, avslutas och avbryts av regeringen. Det ser inte riktigt ut som att man ville ha uppmärksamhet runt en sådan nyhet, får man säga.

Jag har ägnat ganska mycket tid på sistone åt att prata med kommunpolitiker, kommuntjänstemän och näringslivet i Västsverige. Det finns ärligt talat inte någon som tycker att beslutet är bra, utan man tycker att det är dåligt.

Sedan den tidigare borgerliga regeringen initierade Sverigeförhandlingen 2014 har enorma resurser lagts på att lägga grunden för en kraftfull kapacitetsökning för Sveriges transportnät. Investeringar har utretts, förhandlats och planerats under miljontals arbetstimmar. Bara för Borås-Göteborg tror jag att 18 olika alternativ har utretts.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Stat, kommun och näringsliv har investerat miljarder kronor i detta arbete. Förväntningar har byggts upp inför framtiden. Människor i och runt våra större städer har sett framför sig hur framkomligheten ökar i vardagen och hur regioner växer. Nu råder i stället förvirring, besvikelse och oro. Sverige backar in i framtiden.

Nya stambanor behövs om landet Sverige ska hänga med i tillväxten. Detta har såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar vetat tidigare. Göteborg, Borås och Jönköping är tre separata arbetsmarknadsregioner i dag. Det är en del av Sverige som har en enorm outnyttjad potential. Göteborg-Borås är ett av Sveriges absolut mest trafikerade pendlingsstråk. Varje dag pendlar omkring 125 000 människor i detta stråk, men det är mindre än 1 procent som väljer tåget.

Med en ny tågförbindelse skulle restiden mellan Göteborg och Borås kunna sjunka från dagens 60 minuter med buss till 35 minuter med tåg, och om hela sträckan byggs ut med ny järnväg kan restiden mellan Göteborg och Jönköping sjunka från två timmar med buss till 50 minuter med tåg. Vi skulle då ha en arbetsmarknadsregion med betydande möjlighet för kompetensförsörjning och samtidigt ge människor möjlighet att bo i ett mycket större geografiskt område.

Göteborg-Borås är i dag Sveriges minst attraktiva pendeljärnväg. Det är ett sorgebarn, eller en museijärnväg om man så vill, från 1894. Tågets medelhastighet är 68 kilometer i timmen. Både bil och buss är betydligt snabbare. I dag passerar 1 400 bussar Kallebäcksmotet, som är infarten till Göteborg österifrån. Det är uppriktigt sagt inte riktigt klokt.

Från Västsverige är signalerna är tydliga. Om projektet skjuts upp försenas det med åtminstone fem till tio år, i värsta fall under oöverskådlig tid. Statsrådet säger i interpellationssvaret att trafikstarten inte ska försenas trots nya utredningar. Det finns uppriktigt sagt inte någon som tror på det.

Min fråga nu gäller också beslutet om sträckan Göteborg-Borås, där inriktningen är att utreda en modifierad lösning. Jag undrar, statsrådet: Vad betyder det att inriktningen är att undersöka en ny lösning? Vad betyder inriktning? Vad betyder detta beslut för Göteborg-Borås? Politiker och tjänstemän i kommunerna längs sträckan vet inte svaret.

(Applåder)