Herr talman! Det finns gånger då man måste få säga ifrån, fick vi nu i debatten höra från Jonas Andersson, Sverigedemokraterna. Det finns gånger då man måste få säga ifrån - mot hbtqi-personer och mot en populär sagostund med dragqueens på ett bibliotek. Det är skrämmande.

Den retorik vi hör från Sverigedemokraterna ligger ytterst nära retorik vi har hört från andra länder, bland annat från Ryssland och Putin. Flera liknande verbala attacker från politiken och en normförskjutning när det gäller hur man kan prata om hbtqi-personer innebar till slut att man landade i antigaypropagandalagarna 2013. Det är uppenbart att det är härifrån Sverigedemokraterna hämtar sin inspiration.

Herr talman! Det största hotet mot våra barn är inte en dragqueen som klär upp sig med smink och glitter och läser en saga på ett bibliotek, utan det är att ungdomar inte vågar komma ut. Det är ungdomar som tillhör de mest utsatta grupperna i samhället, som mår allra sämst och som utsätts för hat och hot. Där, herr talman, har vi ett samhällsproblem som jag tycker att den här regeringen och Sverigedemokraterna kan ta itu med på en gång.

Min fråga till kulturministern handlar om att ansvaret för denna utveckling nu ligger på regeringen. Markerar man mot denna typ av ageranden och uttalanden från samarbetspartiet, eller kommer man att låta det hållas? Står regeringspartierna upp för hbtqi-personers rättigheter?

Min andra fråga rör principen om armlängds avstånd. Jag blir glad när kulturministern säger att hon kommer att återkomma med förslag om hur principen om armlängds avstånd kan stärkas. Samtidigt uttrycker nu samarbetspartiet, Sverigedemokraterna, en ovilja att gå in och stötta den kommunala nivån och jobba med principen om armlängds avstånd där. Det finns ett förslag om att inrätta en kunskapsfunktion för den kommunala nivån - är kulturministern beredd att ta strid för att den ska kunna inrättas?