Herr talman! Jag vill i denna budgetdebatt slå ett slag för någonting som det sällan talas om från den här talarstolen. Det har faktiskt inte nämnts en enda gång under denna punkt om kommunernas ekonomi och de generella bidrag som vi ska ge till dem. Men det spelar i verkligheten stor roll för barnmorskors villkor, personalens tid med äldre och för lärarens möjlighet att följa eleven.

Jag vill tala om valet mellan att ge riktade och generella medel till välfärden i Sveriges kommuner och regioner. Enligt den senaste rapporten från Sveriges Kommuner och Regioner fanns före pandemin över 180 riktade bidrag i Sverige. Det var före den nya regeringen i Sverige lade till ytterligare ett antal. Jag har räknat till tio nya, men någon från regeringssidan får gärna korrigera mig.

Enligt Statskontoret är över en tredjedel av alla bidrag till kommuner riktade. Vart och ett av dessa bidrag har ofta ett vällovligt syfte, men det sammantagna resultatet är inte bra. Statskontorets kartläggning visar att ungefär vart fjärde statsbidrag omfattar 30 miljoner kronor eller mindre.

Tänk då på att när en minister eller någon av er här i riksdagen stolt presenterar sina 30 miljoner som ska gå till något vällovligt syfte kan det för en kommun på 7 000 invånare röra sig om kanske 10 000 kronor eller mindre. Det är pengar som kostar mer att investera och redovisa än att vad de går att använda i riktig verksamhet.

I praktiken innebär det att skattemedel som hade kunnat gå till små kommuner i stället i högre grad tillfaller större kommuner, som har möjlighet att använda dem - fastän små kommuner är så hårt pressade i dag.

Miljarder av bidragen går åt till att hantera alla villkor för riktade bidrag. Över 70 procent av dem som svarade på SKR:s enkät kring dessa bidrag sa att man hade avstått från att söka dem för att det var för krångligt. Vanliga svar var: "Vi har inte haft råd med medfinansiering eller motprestation", "det är så många statsbidrag så vi har svårt att hålla koll på dem" eller "vi behöver arbeta med verksamheten i lugn och ro".

Så när ni hör att barnmorskor får rusa från havande till havande eller att hemtjänstpersonal inte har tid för äldre ber jag er riksdagskollegor att inte reflexmässigt tänka att här är det dags för ett nytt och fiffigt riktat bidrag. Villkoren är olika i varje kommun och olika i olika delar av landet. Ni vet mycket väl, riksdagskollegor, att vi i regioner och kommuner har folkvalda som är ansvariga för att anpassa resurserna till just dessa lokala och regionala villkor. Ge dem en chans att göra sitt jobb!

Särskilt allvarligt är det - som flera har nämnt i debatten - just nu då kommunerna och regionerna måste återanpassa verksamheten till situationen efter pandemin. Det går ned med tiotals miljarder kronor samtidigt som intäkterna viker på grund av att konjunkturen viker och samtidigt som kostnaderna rusar för att inflationen är så hög. Enligt SKR:s ekonomirapport som har nämnts ett par gånger här ökar kostnaderna med 45 miljarder kronor 2023 och 19 miljarder kronor 2024. Skatteunderlaget minskar i reala inflationsskyddade termer.

Många kommuner och regioner sitter i en rävsax för att klara välfärden. I det läget behöver de handlingsutrymme och inte fler pekpinnar.

Vi i Centerpartiet har också syndat. Vi har också haft en del riktade bidrag. Det kan jag villigt erkänna. Men låt oss försöka leva lite mer som vi lär.

Vi vill i vårt budgetalternativ samla ihop regeringens riktade bidrag för att öka de generella medlen med 4 miljarder så att det blir mer handlingsutrymme för kommunerna.

Centerpartiet avstår som brukligt från ställningstagande när det gäller anslagen inom utgiftsområde 25 eftersom Tidöpartiernas budgetalternativ vann i föregående omröstning. Men låt oss ge välfärden mer generella resurser och flytta makten närmare människor!