Herr talman! Jag vill återigen understryka att enigheten är bra. Vi säger det ganska ofta. Alternativet hade varit oenighet. Då hade vi inte kunnat göra någonting alls. Jag tycker att det är värt att gång på gång understryka det. Enighet är ett vackrare ord för att man inte ska låta det bästa bli det godas fiende. Nästan varje land har en egen uppfattning om vad som vore det allra bästa. Om alla länder bara var beredda att göra det de tycker är allra bäst och inte det som andra föreslår och som de tycker är ganska bra hade inte EU fått något gjort över huvud taget. Där är ironiskt nog kravet på konsensus ganska bra, för det tvingar ihop länderna till gemensamt agerande. Jag delar uppfattningen att enigheten är viktig. Jag värdesätter verkligen om vi kan vidmakthålla den enigheten under en svår vinter, när Rysslands krig inte bara drabbar Ukraina med förfärande kraft utan också kan drabba många andra länder, om än på ett annat sätt.

Det är svårt att återge stämningen i ett rum, men det var ett genuint engagemang i Iranfrågan. Vid varje möte finns det bara 100 procents samlat engagemang, så man måste dela upp gracerna, men engagemanget var stort i Iranfrågan. Jag tyckte att Sverige och andra gjorde sitt till på utrikesrådets möte genom att få till stånd de skrivningar som det blev enighet om. Temat var: Låt inte det bästa bli det godas fiende! Här kunde vi enas om starka markeringar.

Vad gäller kandidatlandsstatus var det inget annat som sades. Jag har ingen annan ståndpunkt än att vi har regler för hur man ska agera som kandidatland för att bli medlem. Det är ingen som har några andra föreställningar än att det här blir en lång resa och att man ska leva upp till de krav som finns.

Civilpakten var vi inte närmare inne på just denna gång. Den kommer säkert att komma tillbaka under vårt ordförandeskap, men den var inte nämnvärt uppe till diskussion på det här toppmötet.