Herr talman! Jag tycker att det var en fascinerande argumentation från Sverigedemokraterna. Med denna definition av bistånd skulle man i så fall kunna utesluta väldigt mycket stöd till länder som är icke-demokratier med argumentet att biståndet i så fall tränger undan saker och ger utrymme för annat. Det vore en förödande konsekvens i förlängningen.

Jag vill minnas att Sydkorea en gång i tiden var världens fattigaste land - 1956 - och då startades stora svenska och internationella biståndsinsatser. Nu har det gått något bättre för detta land. Det går att hjälpa länder och utveckla dem. Och svenskt bistånd är världsledande i fråga om att hitta modeller för hur man faktiskt hjälper länder att utvecklas och få egen kraft och kapacitet.

Sverigedemokraterna brukar alltid argumentera om att vi ska ha en mycket restriktiv flyktingpolitik och migrationspolitik och säga att det är bättre att hjälpa folk där de bor och att de inte ska komma hit till Sverige. Vi har hört det i decennier, och vi ser nu också att det är en politik som får genomslag. Men ska man inte ens hjälpa dem där hemma om man ska skära ned på biståndet?

Här försöker Sverigedemokraternas representant Alexander Christiansson säga att ni bara vill ha ett effektivare bistånd. Men det är bara ett år sedan som ni sa att ni ska skära ned på biståndet med 50 procent. Det var ingen annan styrmodell. Det var verkligen att sätta ett tak och säga att det ska vara 50 procent - hälften ska bort.

Oscar Sjöstedt, er ekonomisk-politiske talesperson, sa att han inte skulle gråta om man lade ned Sida.

Så vid sidan av det vackra talet om effektivisering är sanningen att ni inte tycker om bistånd. Ni tycker inte att man ska hjälpa till. Ni vill kraftigt skära ned biståndet.

Därför ställer jag ändå grundfrågan: Tycker ni fortfarande att det vore rimligt att skära ned biståndet till 50 procent, eller är ni nöjda med den förändring som ni nu har fått genomslag för i Tidöavtalet?