Fru talman! Jag håller med om att avräkningstaket är bra. Det gör att det blir stabilt och att man vet vad som gäller.

När det gäller enprocentsmålet gläder det mig visserligen att Kristdemokraterna håller fast vid det, men jag måste ändå fråga var gränsen går. Vi har ju hört, åtminstone från Sverigedemokraternas sida, att det här eventuellt är ett första steg. Vad händer i nästa steg när man vill ned till 0,5 procent? Hänger Kristdemokraterna med då, eller säger de nej? Det är min ena fråga.

Den andra frågan handlar om processen. Varför får inte civilsamhället och riksdagen vara med när man nu gör så stora förändringar i biståndet? Och då pratar jag inte om pengarna utan om principerna för hur man fördelar, tänker och ska arbeta med det.

Jag håller med om det Gudrun Brunegård sa om utveckling av handel när det kommer till just kvinnliga jordbrukare och utbildning. Det är verkligen ett av de bästa sätten att få till utveckling - inte minst ekonomisk sådan.

Men det här står väldigt långt från målet att gynna svensk export. Jag skulle önska att man snarare fokuserade på att säga att man ska involvera näringslivet och hjälpas åt för att det ger ett mervärde. Hade inte det varit bättre än att säga att man ska gynna svensk export?