Herr talman! Tack, Magdalena Thuresson, för ett bra och engagerat inlägg, vill jag först säga.

Jag håller helt med om att vi har ett behov av att göra reformer inom biståndet. Effektivisering är alltid bra, ledarskap bör diskuteras och synergieffekter är väldigt intressant. Sedan finns det andra saker där jag absolut inte håller med.

Jag har framför allt två frågor. Den ena frågan har även föregående replikör varit inne på. Den handlar om processen, det vill säga transparensen och dialogen, alltså innan besluten fattas. Jag känner mig fortfarande lite orolig, och väldigt många delar min oro: Vad är det som gör att riksdag, civilsamhälle och mottagare inte får vara med i processen när man nu gör om det här? Varför måste det gå så fort?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Jag tror att man kommer att få äta upp det i slutändan, för även om förändring alltid skapar en viss oro brukar transparens och dialog faktiskt öka tryggheten.

Sedan har vi målet. Där är ju alla i utskottet eniga om att vi står fast vid målet om fattigdomsbekämpning och demokratiutveckling. Det är bra. Man säger också att regeringen står bakom detta. Men jag får inte detta att gå ihop. Hur går detta egentligen ihop med migrationspolitiken? Och hur går det ihop med talet om exportfrämjandet och att det ska gynna Sverige? För även om jag håller med Magdalena Thuresson om vikten av handel och att näringslivet får en större roll i detta undrar jag över just ansatsen att det ska vara exportfrämjande för Sverige i stället för att utgå från mottagarens perspektiv - hur går detta ihop?