Herr talman! "Vi nådde inte riktigt ända fram", var det svar som Gudrun Brunegård nu gav. Jag har en bestämd känsla av att vi kommer att få höra det uttalandet flera gånger, efter nästa budgetomgång och budgetomgången därefter, för Kristdemokraterna är ett litet parti i en allians bestående av det stora, dominerande partiet Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och sedan Liberalerna därefter. Hur maktförhållandena ser ut och faller ut har vi kunnat konstatera i ett flertal politiska prioriteringar från den här regeringen, så jag är ledsen - jag högaktar Gudrun Brunegård som person, men jag konstaterar att det uttalandet säkert kommer att upprepas ett antal gånger.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Jag kan också bara beklaga om Gudrun Brunegård och Kristdemokraterna tycker att civilsamhället är så viktigt, och det vet jag att väldigt många kristdemokrater gör. Hur kan man då göra en sådan här omläggning utan att ens prata med biståndsorganisationerna? Hur kan det vara så att den enda möjligheten för organisationerna att komma till tals i denna process är att vi i oppositionen sammankallar en hearing, där statssekreteraren för regeringspartiet för övrigt behagade vara en kort stund för att sedan gå därifrån?

Varför har man inte större tillit eller, för den delen, större ansvar att följa upp det man tidigare lovat, nämligen att lyssna på biståndsorganisationer och på civilsamhället? De gör fantastiska insatser och får nu oroligt vänta, utan insyn eller dialog, på att ett regleringsbrev ska falla ut som avgör hur deras framtid ska se ut. Det de vet är att i dessa förhandlingar sitter ett tungt parti som har stort inflytande, Sverigedemokraterna, och säger att 50 procent kanske är rimligt. Eller som Oscar Sjöstedt sa: Jag skulle inte gråta om Sida lades ned.

Jag kan förstå den oro som finns. Och jag kan också förstå besvikelsen hos många kristdemokrater över den omsvängning som i dag skett inom KD.