Herr talman! Jag tror att alla som följer debatten kan skilja ut det som är principen, och det är den diskussionen vi har om enprocentsmålet.

Gudrun Brunegård själv sa så sent som den 31 augusti att man kan lita på att Kristdemokraterna kommer att stå upp för enprocentsmålet. Det var en ganska kort halveringstid på den tilliten, får man ändå konstatera, eftersom det nu uppenbarligen inte gäller. För oss gäller det. Vi kommer att vara väldigt tydliga med att återgå till enprocentsmålet. Vi kommer att avsätta resurser. Men Gudrun Brunegård får nu chansen att redovisa för riksdagen om en 50-procentig halvering är det ni kan acceptera. Var går gränsen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd

Sedan är det klart att här ställer vi i oppositionen många frågor eftersom den här regeringen inte har redovisat konsekvenserna av besparingarna. Det finns inget beredningsunderlag. Vi fick sammankalla i utskottet för att få en hearing som gav biståndsorganisationer och andra möjlighet att redovisa sina perspektiv. Jag har inte sett någon bred parlamentarisk utredning föregå denna omsvängning, utan alla väntar nu på något regleringsbrev.

Här kanske också Gudrun Brunegård, om hon har insyn i regeringsarbetet, kan berätta vad konsekvenserna nu blir för civilsamhället.

Det som Göran Hägglund, som jag verkligen högaktar och hade gott samarbete med, inledde under sin tid i alliansregeringen var att göra en överenskommelse med civilsamhället: Så här ska spelreglerna se ut. När vi gör saker som påverkar civilsamhället ska vi ha gemensamma beredningsprocesser. Vi ska lyssna på varandra. Vi ska vara tydliga så att det finns en långsiktighet i statens riktlinjer till civilsamhället.

Var finns den långsiktigheten? Var finns Görans Hägglunds ord i Kristdemokraterna i dag, när man inte ens lyssnar på civilsamhället utan själva efter en förhandlingsnatt med Sverigedemokraterna bestämmer sig för att skära ned på biståndet och göra en stor omläggning?

Grundfrågan går tillbaka. Finns det någon gräns för Gudrun Brunegård?