Fru talman! Tack, Emma Nohrén, för frågan, även om det nu börjar dra ut på tiden!

Som jag sa i ett tidigare replikskifte - det var väl till och med när vi stod här senast, fast i ombytta roller - är det tack vare att vi har människor som sköter sin natur, sin skog, som vi har den biologiska mångfalden. Ta till exempel naturbetesmarker. Vi skulle behöva ha väldigt mycket mer naturbetesmarker, för är det någonstans den biologiska mångfalden verkligen främjas är det i naturbetesmarker. Problemet är att vi har både partier och vissa lobbyorganisationer som ganska häftigt driver att vi inte ska ha kött, men betande mular ska vi ha. Det går inte ihop.

Vill vi ha naturbetesmarker och verkligen få större biologisk mångfald där är det just våra djur vi måste ha. Då måste vi ge förutsättningar för att ha fler djur, bland annat genom våra stöd, men även se till att vi har en rovdjurspolitik värd namnet för att man ska våga ha dessa naturbetesmarker.

Det andra är att man sköter sin skog. Det borde snarare vara defaultläge att när en skog anmäls för avverkning är naturvärdena höga. Det borde vara det normala. Men i dag är det många som inte vågar sköta sin skog på det sätt de skulle kunna göra, för de vet att då får de inte avverka. Den vägen kan vi inte gå. Då skjuter vi verkligen oss själva i foten på flera sätt. Vi får inte avverka, vilket drabbar markägaren, samtidigt som vi inte får virke - vi får inte det material till omställningen som vi så väl behöver.

Det är detta som är utmaningen för Miljöpartiet. Man klarar inte att se helheten, som jag ser det, utan man plockar bara ut vissa delar. Därmed straffar man både landet och den enskilde markägaren.