Herr talman! Jag tycker att Hans Wallmark rätt väl beskriver komplexiteten i frågan. Det är lätt att se både för- och nackdelarna. Det är även lätt att se att det är mycket bra att USA ser möjligheterna att med teknologi, innovation och företagsamhet också agera mot klimatförändringarna. Det är bara bra. Det motsatta hade varit mycket sämre. Det är bra om man vill bekämpa inflationen, även om en del av insatserna kanske inte är lika övertygande som inflationsdämpande. Det är också bra att USA åtminstone ser att det finns risker för andra länder.

Jag tror att man ska se det här i ljuset av vad Kina har gjort. Det fritar inte USA från ansvar för vad USA riskerar att göra, men under lång tid har Kina agerat i den fria världens ekonomier på ett sätt som väst inte har kunnat göra i Kina. Det är ett ganska oblygt sätt att uppmuntra, skydda och försvara sin egen industri, ibland på andras bekostnad, och detta är inte hållbart i längden.

I allt detta har EU rigoröst noggranna regler mot statsstöd för att Europas olika länder inte ska börja statsstödskonkurrera med varandra, till andras nackdel och på lång sikt vår gemensamma nackdel. Allt detta blir nu tvärtom ett litet problem för oss när andra länder, som är ett land - läs USA - kan göra motsatsen.

Detta är alltså komplext. Jag tror att alla såg komplexiteten. Och de länder som har lättare till protektionism och interventionism såg större möjligheter i detta. Det förvånar inte någon. De länder i norra Europa - alla våra nordiska och baltiska grannar - som i första hand ser fri handel och ingen protektionism och som ser riskerna med intervention, vi agerade för vår sak. Vi landade till slut i att det kan finnas behov av att göra kortsiktiga saker för att industrier nu inte ska lämna Europa för USA av den här anledningen men också att det kan finnas behov av långsiktiga förändringar som stärker europeisk konkurrenskraft. Båda är rätt, och båda benen behövs.