Herr talman! Det här är ett spännande replikskifte såtillvida att jag inte visste förrän nu att ledamoten Cato är min uppdragsgivare och att det är ledamoten Cato som bestämmer här i kammaren hur jag ska tala, uttrycka mig och vad jag ska prata om. Men det var spännande.

Själv ser jag det så att det är väljarna och mitt parti som är mina uppdragsgivare.

Det är jätteviktiga frågor som ledamoten tar upp, nämligen att lära sig svenska, ingå i det svenska samhället och få ett arbete. Och det är frågor som vi inte ska förringa på något sätt. Det gör inte jag, och det gör inte mitt parti. Och det visar Tidöavtalet tydligt.

Först och främst handlar det om den egna viljan, att vilja ingå i det svenska samhället, att vilja lära sig språket. Det är naturligtvis en grundsten för om man som individ ska lyckas eller inte.

Vi kan inte på något sätt dra alla över en kam. Det finns människor som kommer till vårt land som inom två år behärskar svenska språket, har en bra anställning, arbetar och bidrar till det svenska samhället på ett positivt sätt. Å andra sidan ser vi andra människor, andra individer, som jag sa i mitt anförande, som har bott här i 15 år som fortfarande inte hjälpligt klarar svenska språket.

Jag och mitt parti hävdar att om det är så finns det inte tillräckligt egenintresse för att vilja ingå i vårt samhälle och vårt västerländska sätt att leva, och då ska man inte heller bo kvar här.