Fru talman! Tack, ledamoten, för ett engagerat anförande! Vi delar många ingångar här, framför allt vad gäller arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Jag tyckte att det var lite intressant hur ledamoten även lyfte fram det omvända: kvinnors våld mot män. Jag skulle gärna vilja att ledamoten utvecklar detta lite.

Personligen tror jag att vi lite går i en fälla när vi hela tiden säger: Men de då? Det är ett slags whataboutism som jag tror är skadlig för debatten. Vad är det som talar för att jag, om jag pratar om det otroligt viktiga arbetet mot mäns våld mot kvinnor, inte skulle vara lika engagerad i kvinnors våld mot män? Det är det strukturella som är farligt och som vi måste arbeta emot, oavsett vilket relationsvåld vi pratar om. Ledamoten får gärna utveckla sitt resonemang och tala om ifall hon håller med mig om detta.

Det är naturligtvis bra att vi lyfter fram alla former av våld i nära relationer. Ingen ska känna skam för det. Men det är, menar jag, skadligt att alltid säga: Jamen de då? Och den då? Det är det strukturella vi är ute efter.

Ledamoten nämnde ingenting om prostitution. Jag dristar mig till att ställa samma fråga till ledamoten som jag ställde till Sverigedemokraternas ledamot, trots att talmannen säger att detta handlar om utgiftsområdet. Men det är faktiskt så att Jämställdhetsmyndigheten omfattas av detta utgiftsområde, och de jobbar med prostitution via sina koordinatorer. Tycker ledamoten att prostitution ska utgöra grund för bristande vandel och därmed utvisning?