Herr talman! Huruvida någon landsände är mer gynnad än någon annan vill jag ha osagt. Alla hävdar att de missgynnade. Man räknar på lite olika sätt.

Höghastighetsjärnvägen var verkligen ett prestigeprojekt från början. Man skulle kunna åka snabbt mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Det skulle gynna oss som bor i de tre städerna, men det skulle inte gynna dem som bor däremellan. Nu har projektet förändrats över tid, och det finns delar av det som vi absolut ska ta till vara bland de planeringsprocesser som har gjorts.

När prislappen har stigit med jag vet inte hur många hundra procent från ursprungskalkylen kan vi moderater önska att man någonstans drar i handbromsen. Det är också något Riksrevisionen har varit tydliga med. De kritiserade just att det inte fanns kontrollstationer på vägen där man började ifrågasätta om projektet var värt att fortsätta med, eftersom kostnaden blev ofantligt hög.

Det är viktigt att vi tittar på var det finns brist på kapacitet. Det är där vi behöver fokusera. Nu byggs Göteborgs hamn ut, men man inser att det mesta som kommer därifrån kommer att behöva gå på järnväg eftersom Alingsås-Göteborg inte har den kapacitet som krävs. Och all tågtrafik från norra Sverige fastnar i Uppsala. Det gäller även pendlingstrafiken i regionen mellan Uppsala och Stockholm där man inte får fyrspår, vilket behövs.

Det är på de två sträckorna vi har störst kapacitetsbrister. När vi ska prioritera och har begränsat med pengar måste vi titta på var de största problemen finns.

När det gäller Fehmarn Bält är det intressant. Det är flera som har lyft upp den förbindelsen. Ett stort problem där är att det är enkelspår genom stora delar av Danmark. Det kommer alltså att bli stopp långt innan man kommer till Öresundsbron. Dessutom säger Trafikverket att kapaciteten kan ökas genom att man gör justeringar i brofästena så att den trafik som ska till Sverige klarar den ökning som Fehmarn Bält innebär. Det behövs inte nya stambanor för höghastighetståg för att klara den ökningen.