Herr talman! Ola Möller påstår att paradigmskiftet är någonting som Socialdemokraterna bjöd på under den förra mandatperioden. Låt oss därför snabbt syna detta.

Efter att Socialdemokraterna stått helt handlingsförlamade medan hundratusentals personer som inte behövde komma till Sverige tilläts promenera in i landet 2015 genomförde man ett år senare den så kallade tillfälliga lagen, vilket innebar ett par mindre begränsningar av rätten till anhöriginvandring, permanenta uppehållstillstånd och den humanitära säkerhetsventilen.

Efter detta genomfördes en reform 2017 som skapade möjlighet till uppehållstillstånd på grund av gymnasiestudier, även om personen inte hade några skyddsskäl eller andra skäl att vara i Sverige.

På detta följde 2018 en reform som möjliggjorde för personer som inte hade skyddsskäl, som inte kunde göra sin identitet sannolik och som dessutom var vuxna att stanna på grund av gymnasiestudier fast de inte hade några andra skäl till att vara här.

På detta följde en reform 2019 som utökade rätten till anhöriginvandring och tog bort delar av försörjningskravet. Det gjorde att fler personer fick permanent uppehållstillstånd snabbare.

Till sist kom Migrationskommitténs betänkande, som utökade rätten till anhöriginvandring igen. Det gäller personer som har för avsikt att bilda en relation, den så kallade Tinderlagen. Det gäller stadgade undantag från försörjningskrav för kvotflyktingar och utökad rätt att stanna för personer som inte har några skyddsskäl men som helt enkelt inte vill åka hem därför att de tycker att det är bekvämt att stanna i Sverige.

På vilket sätt kan man kalla detta ett paradigmskifte? Skälen till att vi har färre asylsökande i dag är ju helt och hållet dels Turkietavtalet, dels Europeiska unionens externa arbete, dels pandemin. När den här mandatperioden började var vi i stort sett tillbaka på ruta ett, med ett regelverk som i delar var mer generöst än det var 2015.