Herr talman! Jag upplever att skiljelinjen mellan våra alternativ är att vi tycker att det ska finnas ett skäl för personer som vill bo med uppehållstillstånd i Sverige medan Centerpartiet är väldigt otydligt med om det ska krävas ett skäl eller inte.

I sitt anförande sa Jonny Cato att ett nej ska vara ett nej och ett ja ett ja. Så långt är vi överens. Men världen är inte så enkel, för det händer ju saker. Det vi syftar på när vi pratar om att öka möjligheten att återta och omvandla uppehållstillstånd är framför allt i en situation när förutsättningarna förändrats.

Låt mig ta ett exempel: En person kommer till Sverige för att söka asyl. Vi bedömer att personen har skyddsskäl och därför ska få stanna. Sedan händer något i personens hemland som gör att dessa skäl inte längre finns vid handen. Under denna tid, nästan oavsett hur lång den är, har personen inte kommit i egen försörjning, inte lärt sig någon svenska, inte skaffat sig ett nätverk utanför vad som ofta, tyvärr, är utanförskapsområden. Personen har alltså mestadels umgåtts med landsmän och inte riktigt kommit in i det svenska samhället. När situationen förändras så att det inte längre finns något hinder för personen att resa tillbaka till sitt hemland, varför ska personen fortfarande bo kvar i Sverige om det inte finns något vettigt skäl för det? Personen har som sagt kanske inget arbete, ingen familj och har inte integrerats. Personen har en gång kommit hit för att söka asyl, men skyddet behövs inte längre.

Skiljelinjen är att vi tycker att i denna situation ska personen åka hem igen. Man ska vara här så länge man behöver skydd, men behöver man det inte ska man åka hem.

Jonny Catos linje är att dessa personer ska stanna i Sverige trots att detta bygger upp utanförskapet och gör alla de problem vi har diskuterat här än värre. Varför, Jonny Cato?