Herr talman! På Norrviksgatan på Hisingen i Göteborg gjorde mina morföräldrar sin klassresa. Där byggde morfar 1946, på lediga kvällar och helger, ett eget hus till sin familj.

Och mormor och morfar var inte ensamma. Runt om i Sverige fick tusentals familjer på det här sättet ett eget litet hus med en egen liten trädgård. Receptet bestod av eget arbete, en kommunal tomt och stöd från det kommunala Egnahemsbolaget.

Den så kallade egnahemsrörelsen var en fantastisk politisk reform, omhuldad av såväl konservativa och liberaler som socialdemokrater. Det som tidigare varit en omöjlighet blev nu möjligt. Arbetare och tjänstemän kunde få en egen bostad - ett eget hus med täppa.

Egnahemsrörelsen växte fram i Sverige efter inspiration från Storbritannien runt förra sekelskiftet. Den kulminerade under åren efter andra världskriget, då mormor och morfar byggde sitt hus på Norrviksgatan. Än i dag är många av egnahemsrörelsens områden bland de mest eftertraktade villaområdena i våra städer. I Göteborg heter de till exempel Lundby, Bräcke och Fräntorp.

Det kommunala Egnahemsbolaget finns kvar i Göteborg. Förra året levererades 449 prisvärda bostäder, varav flera radhus men också bostadsrätter. Under perioden 2025-2030 har bolaget som mål att producera 500 småhus i några av Göteborgs mer utsatta områden.

Det, herr talman, är resultatet av en politisk vision från det förra högerstyret i Göteborg om att öka småhusbyggandet, en vision som bland annat grundar sig i att det finns en stor efterfrågan på småhus hos befolkningen. Men det är också en vision som grundar sig i att mer blandad bebyggelse och ett breddat ägande är ett viktigt verktyg mot segregation och en möjliggörare för bostadskarriär. Visionen är att fler människor också i dagens Göteborg ska kunna få sin dröm om ett hus med egen täppa uppfylld, precis som när Egnahemsbolaget bildades 1933.

Men den visionen, herr talman, ska inte bara genomföras i Göteborg. Genom att regeringen nu lägger om bostadspolitiken blir visionen också nationell.

De senaste åtta åren har bostadspolitiken i Sverige präglats av ett planekonomiskt tänk, där pengar pumpas in på byggherrarnas konton genom investeringsstöd och bostadsmålen sätts i tusental bostäder. Direktörerna i byggbranschen har tjänat stora pengar, och Sverige har haft ett bostadsbyggande som präglats mer av kvantitet än av kvalitet. Det har varit fyrkantiga lådor snarare än levande kvarter eller trivsamma trädgårdsstäder som har byggts.

Den nya regeringens bostadspolitik präglas i stället av strukturreformer för en fungerande bostadsmarknad, reformer som underlättar bostadsbyggandet för vanliga människor. Men vi går också från en bostadspolitik som fokuserar på vad politiker vill ska byggas till en bostadspolitik som fokuserar på hur människor faktiskt vill bo.

Herr talman! För de allra flesta svenskar är drömboendet ett eget hus. När Trä- och Möbelföretagen ställde frågan i en Sifoundersökning 2019 svarade 75 procent att de ville bo i ett småhus. Det är kanske inte så förvånande med tanke på att TMF är en branschorganisation för bland annat småhusbyggare. Mer överraskande är att när Hyresgästföreningen gör en undersökning om boendepreferenser blir svaret liknande: 61 procent av befolkningen anger att de helst vill bo i ett småhus med egen tomt. Då har man också tagit hänsyn till bland annat boendekostnader och restider. De som bor i ett eget hus med trädgård är dessutom de som är allra nöjdast med sin boendesituation, enligt Hyresgästföreningen.

Folkets dröm om en egen täppa ska verkligen inte underskattas. Den är lika stor i dag som den var vid seklets början och på 40-talet. Det är också därför omläggningen av bostadspolitiken spelar roll för vanliga människor.

Herr talman! Att lägga om bostadspolitiken är dock tyvärr ingenting som sker i en handvändning. Den rödgröna regeringen satt i åtta år. Den nya regeringen har suttit i åtta veckor. Skillnaden är att det nu finns en reformiver och en vilja som tidigare inte har funnits.

För vad hann den rödgröna regeringen egentligen med under de åtta åren, herr talman? Svaret är: väldigt lite. Vill man vara elak kan man beskriva tidigare bostadsministrar som lata katter. De red på en högkonjunktur där marknaden ville bygga trots alla hinder och problem, eftersom låga räntor och förhållandevis stabil avkastning på fastigheter lockade. Därmed ansträngde sig inte ministrarna för att få ordning på de strukturella problem som finns på bostadsmarknaden.

Jag tror inte att någon i den här kammaren tycker att bostadsmarknaden i Sverige fungerar särskilt väl. Köerna för en hyresrätt ringlar sig långa. Fram till det att lågkonjunkturen slog till rusade bostadspriserna på ägt boende i höjden. Den strukturella hemlösheten har skenat.

I går träffade jag Stockholms Stadsmission. Deras budskap var tydligt: En typisk hemlös behöver inte längre vara alkoholisten Pelle som sover på en parkbänk. En typisk hemlös kan lika gärna vara åttaårige Pelle vars familj aldrig lyckats få in en fot på den svenska bostadsmarknaden.

Högkonjunkturen borde ha varit ett guldläge för den rödgröna regeringen att genomföra nödvändiga reformer för att komma åt de strukturella problemen på bostadsmarknaden. Så skedde inte.

Herr talman! Roar man sig med att summera den förra regeringens reformer för att underlätta byggande blir det på sin höjd ökad bygglovsfrihet för altaner. Förstå mig rätt: Det var bra att bygglovsfriheten för altaner ökade. Men man kan inte bo på en altan, inte ens i Socialdemokraternas Sverige.

Skillnaden mellan den förra regeringen och den nuvarande är också att regeringsunderlaget nu är överens, både om problembilden på bostadsmarknaden och om hur vi löser problemen.

Den förra regeringens stödpartier kunde inte ens komma överens om vad som var problemet. Vissa partier tyckte att det skulle bli enklare att bygga, andra att det skulle bli svårare. Vissa partier krävde att hyressättningsreglerna skulle reformeras; andra partier fällde regeringen när den försökte göra just detta.

Herr talman! Vi moderater, sverigedemokrater, kristdemokrater och liberaler kanske klär politiken i lite olika ord, men i grunden är vi överens om såväl problem som lösningar.

Det handlar om att förenkla regelverk och korta byggtider. Det gör vi bland annat genom att gå från detaljkrav till funktionskrav och genom att öka tillgången på byggbar mark.

Det handlar om att stärka äganderätten genom att bland annat möjliggöra för fler att uppfylla drömmen om ett småhus. Men det handlar också om att tillåta ombildning till ägarlägenheter.

Det handlar om att öka valfriheten på bostadsmarknaden genom fler boendeformer och lägre trösklar, som hyrköp.

Jag tror att alla härinne kan konstatera att den svenska bostadsmarknaden inte fungerar i dag. Den förra regeringen och dess stödpartier bär ett tungt ansvar för detta.

Därför lägger vi nu om politiken från ett planekonomiskt tänk till att metodiskt arbeta bort de strukturella problemen och åter få marknaden att fungera.

Herr talman! Målet med vår politik är att fler svenskar i dag ska kunna göra den bostadskarriär min mormor och morfar gjorde på Norrviksgatan 1946. Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.