Fru talman! Jag lyssnade noggrant till Margareta Cederfelts inlägg för att försöka höra om det fanns svar på de frågor som jag hade ställt angående kärnvapen. Hon har haft tre tillfällen att svara: två repliker till mig och sedan ett huvudanförande. I den här replikomgången får hon två tillfällen till att klara ut denna frågeställning.

Jag måste ärligt talat säga att vi från Socialdemokraternas sida från början trodde att det var ett missförstånd när den här diskussionen kom upp och först utrikesministern, sedan försvarsministern och därefter statsministern svajade i en så här central fråga, nämligen om vi ska ha kärnvapen på svensk mark eller inte när vi går med i Nato. Det var så tydligt uttalat före valet att vi inte skulle det. Men varje gång vi har ställt frågor om detta nu efter valet har vi mötts av undanglidningar, ordklyverier och försök att komma undan själva sakfrågan.

Jag vill påminna om att det här inte är vilken fråga som helst. Omedelbart efter det att utrikesministern hade uttryckt sig på det här sättet väcktes en diskussion i ryska medier om att man nu kanske behöver rikta om sina kärnstridsspetsar mot Sverige. Att det första uttalande som utrikesministern gör i de här frågorna innebär att det väcks en diskussion i Ryssland av den här karaktären är ingen bra start. Vår säkerhetspolitik måste bidra till ökad säkerhet, inte minskad säkerhet. Man leker inte med den här typen av frågor.

Min fråga är återigen: Vilken är egentligen regeringspartiernas linje nu? Står ni fast vid vad ni sa före valet, det vill säga att vi inte ska ha några kärnvapen på svensk mark, eller svajar ni nu? Om ni gör det senare är det faktiskt ganska allvarligt.