Fru talman! För ett par veckor sedan deltog jag vid samiska minnesdagen som ägde rum här i Stockholm. Dagen arrangerades för att minnas de övergrepp och den hårdföra assimilerings- och kolonialiseringspolitik som det samiska folket utsatts för genom historien.

Att minnas någonting handlar inte bara om att inte glömma. Det är viktigt att vi alla påminner oss om att det handlar om att låta det som hänt - historien och vår kunskap om den - faktiskt förändra hur vi agerar här och nu och framåt.

Fru talman! Riksdagen har antagit ett mål om att säkerställa full respekt för Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Det innebär att regeringen och riksdagen har förbundit sig att säkerställa att dessa folkrättsliga åtaganden följs och får genomslag i lagstiftningen.

Sverige har dessvärre under de senaste åren fått alltmer kritik internationellt för att vi inte lever upp till våra åtaganden vad gäller behandlingen av urfolket samerna. Inte minst FN:s rasdiskrimineringskommitté har vid flera tillfällen kritiserat Sverige. Min och Miljöpartiets syn är att Sverige är och ska fortsätta vara en förebild när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna, och att det är vårt gemensamma ansvar att agera för att så ska vara fallet.

Fru talman! Sverige har mycket att lära av andra länder som har kommit längre i sina försoningsprocesser och i dialogen med sina urfolk. Där har vi också kunnat se att relationen mellan urfolk och stat förbättrats. Dit vill jag att vi också ska komma, men det kräver ansträngningar och långsiktiga åtaganden. Det räcker som sagt inte med ett enkelt "förlåt".

I regeringsförklaringen 2019 markerade den regering där jag tillträdde som kultur- och demokratiminister att urfolket samernas självbestämmande och inflytande stärks. Så sa statsministern i regeringsförklaringen.

Under förra mandatperioden såg S- och MP-regeringen till att vi äntligen fick en konsultationsordning på plats och att en sanningskommission för det samiska folket inrättades. Vi genomförde den största satsningen på nationella minoritetsspråk på över tio år, vilket har möjliggjort förstärkning av samiska språkcentrum, och vi har även förstärkt det nordiska språksamarbetet Giellagáldu.

Fru talman! Att våga, vilja och kunna tala sitt språk är centralt för många människors identitet. Därför är det av yttersta vikt att vi ger språken möjlighet att överleva och stärker språkbärarnas möjlighet att återta, använda och utveckla sina språk.

Fru talman! En levande kultur förutsätter också ett levande språk. Genom ett rikt samiskt kulturliv öppnas dörrar för att fler ska kunna beröras av, lära känna och vilja veta mer om den samiska kulturen. Ann-Helén Laestadius, Britta Marakatt-Labba och Linnea Axelsson är bara några exempel på samiska konstnärer som har berört många under de senaste åren. Den samiska kulturen, med sin bredd av uttryck, har som vi vet under lång tid osynliggjorts i majoritetssamhället och fått stå tillbaka. Vi behöver göra mer för att ge samisk kultur möjlighet att blomstra.

Detta, vill jag understryka, gäller naturligtvis samtliga nationella minoriteter: tornedalingar, sverigefinnar, judar och romer. Det är en fråga om mänskliga rättigheter. Jag är glad att vi har stärkt arbetet med att hålla samtliga minoritetsspråk vid liv, att vi har sett till att kunskaperna om den nationella minoritetspolitiken har kunnat stärkas, både i förvaltningen och gentemot befolkningen, och att vi har stärkt de organisationer som företräder de nationella minoriteterna.

Vi stärker också budgeten för nationella minoriteters kultur. Det rör dock ett annat utgiftsområde, så det ska jag inte fördjupa mig i nu.

På det här utgiftsområdet avsätter Miljöpartiet 24 miljoner kronor mer än regeringen för att stärka urfolket samernas kultur. Mer specifikt vill vi avsätta 19 miljoner för att Giron Sámi Teáhter ska kunna utvecklas som en nationell scen för samisk scenkonst. Detta, fru talman, finns det brett stöd för bland kulturpolitiker i de fyra norra regionerna, och det är en utveckling som jag hoppas att kammaren ska kunna stötta brett under denna mandatperiod - ett steg vi ska kunna ta.

Vi stärker också Sametingets möjligheter att stötta ett rikt samiskt kulturliv - insatser som Återstartsutredningen efter pandemin pekar på som viktiga. Det samiska kulturlivet har precis som det svenska drabbats hårt av pandemin till följd av begränsningarna, restriktionerna och de uteblivna biljettintäkterna.

Vi avsätter också medel för att staten ska kunna gå in och finansiera återförandet av kvarlevor och offergåvor. Detta är ett arbete som behöver påskyndas, som riksdagen har markerat genom utskottsinitiativ. Detta är en skamlig historia som vi har att göra upp med.

Vi markerar också i vår budget behovet av en permanent finansiering av Giellagáldu samt språksatsningarna för de nationella minoriteterna. Jag tycker att det är beklagligt att regeringen inte visar fler ambitioner på detta område. Jag förutsätter att en ambitionshöjning kommer att komma under mandatperioden och att de stöd som behöver förlängas verkligen förlängs i kommande budgetar.

Rikets styrelse

Avslutningsvis vill jag påminna kammaren om det gemensamma ansvar vi har, över partigränserna, för att uppmärksamma och stärka urfolket samernas rättigheter och möjlighet att utöva sin kultur. Den sanningskommission som är tillsatt och som nu arbetar måste vi tillsammans ta emot på ett seriöst och långsiktigt sätt.

Det allra sista jag gjorde i rollen som kultur- och demokratiminister innan Miljöpartiet lämnade regeringen var att närvara vid den ceremoni i Uppsala domkyrka då Svenska kyrkan överlämnade sin officiella ursäkt till det samiska folket för århundranden av övergrepp och kolonialt förtryck som man medverkat i och bidragit till. Nu har även en andra ursäkt överlämnats i Luleå domkyrka.

Denna ursäkt har föregåtts av ett mångårigt arbete från Svenska kyrkan för att avtäcka historien, se den i ljuset och, kanske viktigast, formulera en väg framåt. Svenska kyrkan har formulerat ett antal åtaganden för att omsätta ursäktens ord i handling, för att i nästa steg uppnå försoning och förlåtelse. Det har funnits en insikt om att detta är en längre resa att göra.

Den svenska staten - regering, riksdag och samtliga riksdagspartier - behöver på samma sätt ta ansvar för den pågående sanningskommissionens resultat så att vi på sikt kan uppnå både en försoning och också naturligtvis ett blomstrande samiskt kulturliv.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)