Herr talman! Jag brukar få sista ordet. Det är jag alltid glad för. Nu blir det statsministern som får det.

Jag vill börja med att tacka statsministern för det tydliga stödet till Ukraina och framhålla värdet av den enighet som både statsministern och EU-nämndens ordförande pekar på när det gäller Ukraina.

Det är otroligt viktigt att vi förstår - och det ser vi nu också under vintern - att det behövs militärt stöd. Men motståndskraft byggs med mer än militärt stöd.

Därför är det otroligt viktigt att vi finansiellt står upp för Ukraina så att ekonomin inte kollapsar. Deras välfärd behöver också fungera genom ekonomiskt och humanitärt stöd. Det är så vi bygger motståndskraft, och det är så ukrainarna klarar av att stå emot Ryssland oförlåtliga invasion och krig.

Statsministern spekulerar också i sitt anförande om vad som är nästa kris eller händelse som kommer att påverka ordförandeskapet. Jag tänkte ta den tanken vidare.

Det är uppenbart att Putin är despot och i princip diktator som gör oväntade saker. En sak som han sitter på är världens största lager av kärnvapen. Det gör att risken för kärnvapenkrig tyvärr kanske aldrig har varit så nära som den är nu.

Skulle Putin i sin kanske brutala desperation över att han förlorar kriget ta till kärnvapen kommer det att få otroliga humanitära konsekvenser för vår samtid men, som Japan visar, också för många generationer framöver.

Jag undrar därför över de kanske inte så enkla frågorna: Hur förbereder sig Sverige och Europa för en sådan kris? Hur kan vi på bästa sätt motverka att Putin använder kärnvapen? Hur kan vi bidra till en fredligare värld i förlängningen?

Hur kan vi stödja det ukrainska folket så att det har motståndskraft och resiliens att stå emot drönare från Iran men också i värsta fall en kärnvapenattack?

(Applåder)