Herr talman! Jag delar helt Elin Nilssons beskrivning att det kommer att bli svårt - inte i första hand för oss utan för Ukraina. Men när det är svårt för ett land i vår omedelbara närhet och vi ska behålla enighet i stödet är det också en svår uppgift, även om vi pratar om olika dimensioner på svårighetsgraden. Kriget kommer att vara definierande för ordförandeskapet, även om vi som sagt kommer att prata om andra viktiga saker också.

För min föräldrageneration var det självklart att EU var ett projekt grundat på krigets fasor. Det fanns en intuitiv legitimitet i detta - aldrig mer krig. Sedan har åren gått och EU blivit bra på många andra saker. Man har skapat fri rörlighet, frihet från roamingavgifter - alla möjliga stora och små saker. Nu återväcks vi på något sätt. Vi påminns igen om att det ytterst handlar om liv och död. Det tror jag har varit grundförutsättningen för den stora enighet som har funnits under den här tiden. Vi hade naturligtvis önskat att det inte behövts, men när EU prövas på riktigt består EU proven. Det tycker jag är viktigt att ha med sig.

Då kan man fråga sig vad som kommer att hända mer under vårt ordförandeskap. Jag tycker att det är svårt. En del saker vet vi kommer att inträffa. I andra fall kommer vi att vara så pass väl förberedda att vi kan improvisera. Att stödja Ukraina handlar delvis om att enskilda länder som Sverige föregår med gott exempel. Det måste man göra i de här fallen, för det är uppenbart att EU finansiellt har en ganska liten gemensam kapacitet nu. Det finns mycket stora resurser, men när det gäller vapen är det enskilda länder som bidrar. Där föregår vi med gott exempel.