Herr talman! Jag håller inte på någon punkt med om Per Bolunds eländesbeskrivning av Sverige. Det finns ett slags bitterhet och butterhet över att ha förlorat ett val som gör att Sverige nu på punkt efter punkt beskrivs som ett land som inte klarar någonting. Det tycker jag är en felsyn. Jag tar gärna debatten om svensk inrikespolitik vilken dag som helst, men det var inte därför jag kom hit just i dag.

Det är väl känt att åsikterna om kärnkraft är olika - vi är för; ni är emot. Åsikterna är olika när det gäller svensk skogsindustri - vi är för; ni är emot. Åsikterna är olika om att människor ska kunna flyga. Vi är för att flyga, men vi är emot utsläppen. Ni verkar vara emot att människor ska kunna flyga.

Vi tycker olika om detta - låt oss acceptera det! Det är inte detta som det svenska ordförandeskapet handlar om över huvud taget, utan det handlar om hur Sverige ska samla Europa till att få någonting gjort, bland annat när det gäller den gröna omställningen.

Jag delar heller inte alls uppfattningen att klimatomställningen inte skulle börja och sluta med energin. Jag tycker att det är självklart. Om vi inte blir av med fossil energi finns det ingen klimatomställning att prata om. Det är A och O; den börjar och slutar där, ungefär på samma sätt som den geografiskt börjar och slutar i de riktigt stora utsläpparländerna.

Allt som Europa gemensamt kan göra för att se till att andra stora utsläppare minskar sina utsläpp genom gemensamma spelregler har ett värde av omätbar storlek. Ta bara en sådan enkel sak som att vi nu gemensamt i hela EU förbjuder fossildrivna fordon från 2035. Detta hade aldrig fungerat om ett enskilt land hade gjort det. Det hade fungerat för att stoppa just det landets bilindustri, men det är inte min ambition. Min ambition är att åstadkomma resultat.

Tänk om vi kan hjälpa Polen att bli av med kolet! Det skulle ha ett enormt värde för Europas samlade klimatpolitik.

Jag delar inte alls den dysterkvistinställning som Per Bolund visar upp här.

(Applåder)