Fru talman! Nika Shakarami var 16 år gammal. Jag vill att ni minns hennes namn. Hon är en av många unga som islamistdikaturen i Iran har mördat sedan revolutionen påbörjades. Den 20 september försvann hon. I sitt sista samtal ringde hon en vän och berättade att moralpoliserna förföljde henne. Sedan stängdes hennes mobil av. I tio dagar letade hennes familj frenetiskt efter henne. Till slut bad myndigheterna familjen att identifiera en död kropp. Det var Nika. Hon hade en sönderkrossad bröstkorg och hade blivit våldtagen. Hennes inre organ var stulna ur kroppen. Hon hade helt enkelt blivit mördad. Det här är bara ett av väldigt många exempel på brott mot mänskligheten som den iranska diktaturen just nu begår mot sitt eget folk.

Demonstrationerna i Iran är de ungas uppgörelse med politisk islam som i decennier styrt landets kultur och människor. Nika slogs, och Irans unga slåss fortfarande, för friheter som de flesta etniska svenskar här tar för givna. Det handlar om rätten att dansa, rätten att sjunga, rätten att idrotta, rätten att samlas i föreningar, rätten att yttra sina åsikter, rätten att häda och rätten att kritisera sina politiska ledare.

Fru talman! Även i Sverige i dag fråntas framför allt hedersutsatta flickor och pojkar rätten att leva och forma sig själva och delta i den svenska kulturen som man själv vill. Jag växte upp i en av Göteborgs förorter där unga flickor tvingades bära slöja, inte fick delta i idrotten, inte fick dejta och inte heller fick häda. Dessa svenska barns hela liv omgärdades av förbud.

Fru talman! Sverige ska vara en demokratisk förebild för resten av världen. Då är det vårt uppdrag att inte bara värna den fria kulturen i Sverige utan också säkerställa att våra friheter även omfattar svenskar med utländsk bakgrund. Det är bara då Sverige är en förebild för Irans frihetskämpar.

I Sverige ska kulturen vara fri. Armlängds avstånd ska gälla för politiker. Public service ska vara oberoende, och mediernas frihet ska värnas. Men den nya borgerliga regeringen kommer inte bara att försvara kulturens frihet utan också säkerställa att den omfattar alla i vårt land, i vårt Sverige.

Det handlar framför allt om två principer som jag tror att vi behöver lägga till i kulturpolitikens område. I varje fall behöver vi säkerställa att det blir på riktigt.

Den första principen är att inte en skattekrona ska gå till extremism. Att radikal islamism har fått fäste i Sverige beror inte på invandring. Det är exempelvis svenskarna med iranskt påbrå och iransk bakgrund ett bevis på. De är väldigt lyckade här. Radikal islamism har vuxit på grund av en feghet att bekämpa separatism. Det har berott på en bristande insikt om att vår frihet bygger på att det finns gemensamma grundläggande demokratiska värderingar, såsom jämställdhet mellan könen, en gemensam lagstiftning som vi alla följer, inte hederslagar, och ett gemensamt språk som vi alla kan prata med varandra, vilket för oss är det svenska språket. Svenska myndigheter idkar enligt min mening i dag självcensur när det kommer till islamism på ett sätt som man inte gör när det kommer till kommunismens och nazismens brott mot mänskligheten. Jag kommer personligen att kämpa för en förändring av detta.

Denna islamistiska separatism har även börjat organisera sig genom att ta del av skattebetalarnas stöd till föreningsliv. Svenska skattepengar som skulle ha gått till folkbildning, läxhjälp och kulturprojekt har i stället gått till koranskolor och extrema homofoba talare och slussats vidare till våldsbejakande organisationer runt om i världen. Det är totalt oacceptabelt.

Liberalerna är stolta över att regeringen den här mandatperioden kommer att reformera pengarna som går till folkbildning och stärka demokratikraven för ekonomiska bidrag. Jag vet att vi har tagit tillbaka den lagstiftning som fanns. Den kommer att komma tillbaka i en ännu starkare version. I framtiden ska inte en enda skattekrona gå till fuskare, skojare eller extremister.

Den andra principen är att alla barn som växer upp i Sverige måste få tillgång till den svenska kulturen och det svenska språket. Många inom kulturvärlden har uttryckt sig kraftigt negativt till en kulturkanon sedan förslaget presenterades i Tidöavtalet. Det är lätt att raljera över en kulturkanon när man tillhör kultureliten. Men i stället menar jag, fru talman, att det avslöjar någon form av snålhet. Kultureliten besitter ett massivt kulturkapital som de med självklarhet förmedlar till sina egna barn, som därigenom får ett försprång i att framgångsrikt kunna navigera i det svenska samhället. Varför missunna förortens ungdomar kulturens makt, fru talman? Det är min fråga.

Jag är uppvuxen i Tynnered i Göteborg med föräldrar som kommit till Sverige som flyktingar. De hade inte samma möjligheter att sätta mig i en kulturskola, som vi har debatterat i dag. Jag visste knappt vad det var innan jag blev politiker. Jag har gått i en av väldigt många stökiga kommunala skolor. De har många obehöriga lärare som inte har läst litteraturvetenskap och har därför inte heller verktygen att ge sina elever samma livschanser som skolor i Villa- och radhussverige.

Utanförskapet i Sverige handlar inte bara om ekonomi och jobb. Det är därför jag nu har kommit in på kulturutskottets område. Det handlar också om ett känslomässigt och kulturellt utanförskap som vi måste adressera. Alltför många ungdomar med utländsk bakgrund känner sig inte som svenskar. De upplever sig inte vara delaktiga i samhällsbygget här. De får inte heller samma tillgång till våra viktigaste texter.

Det var ett stort misslyckande att man historiskt sett tog bort de läslistor som fanns här i Sverige i skolorna. Det behövs både en kulturkanon och bestämda läslistor för alla skolor i Sverige, vilket också glädjande nog är en del av Tidöavtalet. Det kommer att göra att barnen i alla Göteborgs förorter börjar läsa samma böcker som kultureliten naturligt låter sina barn läsa.

Fru talman! Det är faktiskt så att svensk kultur inte främst finansieras av skattebetalarna utan genom ideella krafter, företagare och privatpersoner som betalar för kultur, idrotts- eller fritidsaktiviteter. Med det sagt är den budget som vi nu debatterar bortsett från coronabudgetarna den största som en svensk regering lagt fram på kulturområdet. Det är imponerande med tanke på den lågkonjunktur vi är på väg in i och Rysslands invasion av Ukraina. Vi liberaler är särskilt stolta över satsningen på idrott i utsatta områden, fritidskorten som nu kommer att bli verklighet, Svenska från dag ett för ukrainska flyktingar och de längre stipendierna för kulturarbetare.

Liberalerna yrkar bifall till den nya borgerliga regeringens och Sverigedemokraternas budgetförslag inom utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid.

Avslutningsvis vill jag säga: Jin, jiyan, azadi! Kvinna, liv, frihet! Sverige ska vara en förebild.