Fru talman! Jag tackar Vasiliki Tsouplaki för inlägget. Vi har ofta hittat varandra i synen på barn och unga som lever i utsatthet.

Jag har inte sagt att konstnärer ska lida särskilt eller något sådant; tvärtom vet jag faktiskt hur det är att vara musiker, att frilansa och att försöka få ekonomin att fungera utifrån den verkligheten. Det är ingen lätt verklighet. Jag vet alltså mycket väl hur det känns och hur man kämpar med sådana saker. Jag vill naturligtvis att vi ska ge konstnärerna alla möjligheter att utveckla sin verksamhet och sin ekonomi, och här tror jag att det finns väldigt mycket att göra framöver. Kanske kan Vasiliki Tsouplaki och jag hitta varandra där också.

Jag är dock övertygad om att vi har lite olika syn på verkligheten. I min värld är höjda skatter inte rätt väg att gå för att skapa större utrymme för människor. Det ger i stället mindre utrymme. När vi införde jobbskatteavdraget fick människor 1 000 eller 1 500 kronor mer per månad, det vill säga mer att röra sig med. Man sänkte så att säga skatten, och människor fick i stället ett bidrag per månad.

Vi har alltså olika syn på skatterna, och det är kanske det som skiljer oss åt egentligen. Jag har en hel lista över skatter ni vill höja, Vasiliki Tsouplaki, och det är faktiskt en ganska dryg lista. Vi har en annan syn där, och det gör att vi kommer till lite olika slutsatser emellanåt. Så är det.