Herr talman! I förra veckan ledde jag ett samtal på ABF-huset här i Stockholm om barns uppväxtvillkor i det alltmer ojämlika Sverige. En av paneldeltagarna var Nicolas Lunabba, författare, sommarpratare i P1 och verksamhetsansvarig för organisationen Hela Malmö. Samtalet kom att kretsa kring hans uppmärksammade bok Blir du ledsen om jag dör?, som skildrar vad det innebär att ta sig an ett barn som växer upp i ett område där samhällsväven har trasats sönder, där fattigdomen kommer till uttryck i skolan genom att elever äter en större måltid till lunch. Det är ett område där barnen vet att de går i samhällets sämsta skola och, värst av allt, ett område där barn mördar och mördas. Vad gör det med barn att växa upp i områden som präglas av arbetslöshet, trångboddhet, dåliga skolresultat och kriminalitet?

Nicolas beskrev forskaren Abraham Maslows trappa över barns basala behov. Det handlar om de fysiologiska behoven, som mat på bordet, om den gemenskap som kärlek och vänskap ger och om hur dessa nivåer lägger grunden för att stärka individens självkänsla och egenmakt genom trygghet, säkerhet och stabilitet, för att slutligen möjliggöra en ung människas självförverkligande - ett förverkligande av allt man vill och kan vara.

Pojken som Nicolas tog sig an, Elijah, är basketproffs i USA i dag, medan hans vänner dessvärre antingen är mördade eller har mördat.

Motsvarande slutsatser drar två andra författare. Journalisten Diamant Salihu beskriver i boken Tills alla dör en tröstlös, ändlös, meningslös serie tragedier i våldsspiralens spår.

Advokaten Evin Cetin har kommit ut med en ny bok, Mitt ibland oss, om unga killar från invandrarfamiljer, födda och uppvuxna i Sveriges förorter, som har hamnat långt från föräldrarnas ursprungskultur. I stället har de uppfostrats av män som de säljer narkotika åt. Hon kallar dem narkotikans barnsoldater, och de är offer för den kriminella världens största skam: utnyttjandet av barn för att själv undgå straff. Men hon beskriver också samhällets agerande, med hårdare straff för 16-åringar, som gör att kriminella nu rekryterar 11-åringar. Detta är ett cyniskt och alldeles fruktansvärt utnyttjande av samhällets yngsta.

Herr talman! Enligt dessa tre författare är det påtagligt att de barn som rekryteras sällan har föräldrar som finns där för dem för att skjutsa till fritidsaktiviteter eller läsa läxor med dem. Det typiska offret för kriminalitet är barnet som saknar en närvarande pappa och har en ensamstående mamma med dålig ekonomi. Enligt Rädda Barnen är de fattigaste barnen i Sverige de som lever med en ensamförsörjande förälder. Det är 196 000 barn som lever i det som betecknas som barnfattigdom.

Trenden är tydlig. De ekonomiska klyftorna i Sverige ökar. De allra fattigaste barnfamiljerna halkar efter samtidigt som majoriteten har fått det bättre ställt. Det kan också konstateras att den välfärds- och skattepolitiska profil som har rått från 1990-talet till i dag, med marknadisering av skolan, vinstuttag i välfärden och kapitalinkomster som går om arbetsinkomster, framför allt har gynnat de redan välbeställda i samhället.

Herr talman! När vi socialdemokrater presenterar vårt alternativ till nationell budget tar vi utgångspunkt i att de som drabbas värst av hög inflation, redan ökade räntor, höga elpriser och en stundande lågkonjunktur är de som har det tuffast ställt. Reallönerna urholkas, och den ekonomiska verkligheten tränger rakt in i barnfamiljernas ekonomier. Konsekvenserna riskerar att bli fler barn i barnfattigdom och minskade möjligheter till fritidsaktiviteter som idrott, kulturskola med mera.

Högerregeringens budget är inte bara ett pärlband av löftesbrott. Den visar också tydligt vad Sverigedemokraterna och regeringspartierna prioriterar: att underlätta för dem som har det bäst ställt.

Den höga inflationen gör att brytpunkten för att betala statlig inkomstskatt höjs. Fler höginkomsttagare kommer att undgå den statliga inkomstskatten på 20 procent. För den som tjänar 60 000 kronor i månaden kommer en skattesänkning på posten med 1 300 kronor i månaden. Är det verkligen en nödvändig prioritering här och nu?

Till och med kulturministern har uttryckt att man måste ha en återhållsam budget. Varför gäller inte det dem i samhället med de absolut högsta arbetsinkomsterna?

Herr talman! Vi socialdemokrater valde att slopa denna uppräkning, vilket enligt Moderaternas språkbruk är att höja skatten.

Dessutom säger regeringsföreträdare att man satsar på välfärden. Men det som kommer att ske och som svenska folket kommer att känna av är mindre personal och mindre resurser till vår välfärd, till barnen och till kulturen.

SKR menar att det krävs 20 miljarder för att upprätthålla nuvarande kvalitet och standard på välfärden, men Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna satsar 12 miljarder. Vi står alltså inför stundande nedskärningar.

Den nationella högerbudgeten kommer också att ha en inverkan på kulturbudgetarna på kommunal och regional nivå och därmed drabba grundfinansieringen av bland annat kulturskolan, folkbiblioteken, idrottsföreningarna, civilsamhället och lokalt medborgardrivna mötesplatser - egentligen all verksamhet som våra yngsta behöver för att möta vuxna förebilder och odla sitt självförverkligande.

Vårt förslag till budget innebär en fördubbling av de generella statsbidragen till välfärden, ett förhöjt barnbidrag under de tuffa vintermånaderna, en kraftfull satsning på socialtjänsten för att motverka nyrekryteringen av unga till kriminalitet och över 1 miljard för att stötta de skolor som har störst utmaningar.

Herr talman! Vi socialdemokrater prioriterar välfärden, för vi vet att det är den enskilt viktigaste faktorn för att utjämna skillnader i livsvillkor. Därför är vårt förslag till kulturbudget en fråga om välfärd för barn och unga.

Vi lägger 600 miljoner mer i kulturbudgeten, och de prioriteringar vi gör är följande.

Vi lägger 100 miljoner mer än regeringen på kulturskolans utvecklingsbidrag, vilket ger en satsning på totalt 200 miljoner kronor.

Vi vill att barn ska kunna låna hem instrument, att fler barn får möta engagerade pedagoger och att fler barn ges möjlighet till en fritid fylld av bildning, kultur och musik. Konsekvenserna av regeringen nedskärning ska min kollega Kristoffer berätta mer om senare i debatten.

Vi avsätter 100 miljoner mer än högerregeringen på idrott för barn och unga och satsar totalt 200 miljoner kronor. Vad kan vara viktigare och roligare än att vi tillsammans utökar möjligheterna för barn att vara med i den verksamhet som har lägst trösklar och som ger både tävlingsfostran och föreningsfostran enligt den svenska folkrörelsetraditionen? Här måste vi dock komma åt den snedrekrytering som uttrycks genom att pojkar idrottar mer än flickor och att barn till mer bemedlade föräldrar idrottar mer än andra barn.

Folkrörelsebakgrunden och det ideella engagemanget gör att idrott engagerar föräldrar, och det blir därför en viktig plats för nyanlända att möta Sveriges föreningsliv och människor som levt och verkat i vårt land betydligt längre än de.

Vi skriver också i vårt förslag till budget att det är hög tid att utreda frågan om en anläggningsfond i Sverige. Kulturutskottet gjorde ett intressant studiebesök i Danmark förra mandatperioden, och vi vet att kommunerna har ansträngda förutsättningar att kunna bygga idrottsarenor eller renovera befintliga. Det är därför hög tid att börja titta på denna fråga och se om det finns möjlighet för det nationella att stötta upp.

Vi avsätter 200 miljoner mer än regeringen på folkbildningen för att nå framför allt de unga som kanske inte har klarat den grundläggande utbildningen, de unga som behöver en andra chans eller de unga vuxna som står längst från arbetsmarknaden i en stundande lågkonjunktur.

Vi vill också att studieförbunden ska kunna utveckla sitt demokrati, kultur- och bildningsarbete som når nästan alla i vårt land.

Vi vill förstås behålla den fria entrén på statliga museer, som innebär att barnfamiljer tillsammans kan ta del av konsten, kulturen och det svenska kulturarvet. Jag tycker att det är så oerhört tråkigt att det i denna svåra ekonomiska tid för barnfamiljer håller på att byggas kassor på våra statliga museer. Under åren med fri entré lyckades vi sänka trösklarna för de människor som kanske inte hade gått till ett museum annars och väckte även nyfikenheten för svensk kultur hos turister och andra Sverigebesökare. Högerregeringens förslag tycks gå ut på att barnen ska på museum själva.

Denna reform kommer min kollega Louise att tala mer om i sitt anförande.

Vi lägger även 10 miljoner extra till Skansen eftersom det råder ett akut behov av renoveringar där för att kunna säkerställa att detta viktiga och folkkära kulturarv kan bibehållas. Det är kanske inte det anslag som Skansen efterfrågar, men det är i varje fall en start för att kunna åtgärda det mest akuta. Jag noterar att regeringsunderlaget inte lägger en krona på detta.

Jag reagerar också på Sverigedemokraternas prioriteringar. De har i många års tid byggt upp förväntningar på att svenskt kulturarv ska prioriteras. Men nu slår de undan alla ben för det som finansierar detta.

Konsten och kulturen kräver särskilda insatser i en tid av återstart efter pandemin och brist på biljettintäkter på grund av hushållens ansträngda ekonomi och höjda elkostnader. Här satsar vi totalt 90 miljoner för att Sveriges konst- och kulturskapare ska kunna återhämta sig.

Herr talman! Vi tycks vara tillbaka i den klassiska ekonomiska formuleringen av samtiden. Medan de högerkonservativa underlättar för väletablerade höginkomsttagare gör vi socialdemokrater allt i vår makt för att mildra den kris som nu uppstått hos Sveriges barnfamiljer i spåren av sämre ekonomi, höjda elpriser och inflation. Vi är av uppfattningen att barn och unga inte ska straffas i den ekonomiska krisen. Väl valda prioriteringar hade varit att stötta Sveriges framtid.

Socialdemokraterna deltar inte i beslutet, men jag hänvisar till vårt särskilda yttrande i betänkandet.